Du begränsar dig själv syster

Hey! Min syster. Längtar du efter frihet? Friheten att vara den du är, accepterad för allt du är?

Hey, min syster. När dömde du en annan syster för det hon gör? När dömde du senast en syster för det hon är?

Hey, Syster…  I samma stund du dömde, tog du friheten från dig själv.

Ditt dömande, är din begränsning. 

Men syster! Döm inte dig själv för att du dömer.

Dömande är en del av människan. Dömande är rädsla. Om du väljer att ta ansvar för ditt dömande, och inser att det inte har med någon annan än dig själv att göra, då har DU makten. Makten att titta på dina egna begränsningar, dina egna rädslor.

Det är först när vi blir medvetna om vad som håller oss tillbaka, som vi kan göra en förändring.

Jag förstår dig syster. <3

Tacksamhet!

Godmorgon!

Idag vaknade jag upp kände mig sjukt jäkla tacksam! (och fett trött… typ överkörd av en lastbild – känsla trött). Men om vi fokuserar på tacksamheten så är jag så otroligt tacksam för mina nära och kära. Vänner och familj.

Det finns mycket i livet som är fett nice, men i slutet av dagen är det finaste för mig att känna tillhörighet. Att få lov att känna mig uppskattad för den jag ÄR, inte vara för det jag gör eller för allt det som syns på utsidan. Idag vet jag att jag kan vara mig själv till 100% med mina vänner.. att jag kan visa hela mig, och DET är jag såååå tacksam för. Jag tror att jag är extra tacksam över just detta, för att jag i mina ” yngre dagar” 😉 , hade jäääätttee svårt att känna tillhörighet och gemenskap, även om jag även då hade många fantastiska människor i mitt liv. Men det berodde ju på att jag höll tillbaka mig själv väldigt mycket, att jag hade mycket fasad. Såklart att man känner sig ensam då. I det fallet spelar det ju ingen roll hur mycket vänner man har. Fasader håller gemenskap och samhörighet på avstånd.

Så nu inser jag att jag är otroligt tacksam över mig själv också! Att jag har steg för steg har vågat välja ärlighet och autenticitet.

Och så är jag fett tacksam över att jag ger mig själv tid på morgonen så att jag kan spendera tiden såhär, med mitt svenska morgonkaffe 😉

Vad är du tacksam över i ditt liv? Vad uppskattar du hos dig själv? Hur ofta lägger du ditt fokus där?

Om det känns svårt att komma på vad du är tacksam för, vänd på frågan. Vad skulle du sakna om det försvann?

Ha en fin dag <3

Dansa med demoner

Vi alla, var och en av oss, består av både ljus och mörker. Så som universum.

Vad skulle hända om vi slutade att värdera Ljus och Mörker som Rätt och Fel? Precis som jorden, naturen, lever i acceptans för att solen går upp och ner? Det finns en dag, och det finns en natt, och båda är livsviktiga för varanndra. 

Tänk om hela du är vacker. Alla sidor av dig? Till och med de mörkaste, skamligaste och fulaste delar av dig? Tänk om vi får tillgång till mer ljus, när vi vågar titta närmare på mörkret? 

Verkar det läskigt? Skulle dagen förneka natten? 

Inatt fick jag möta en del av mitt mörker. Ett mörker som jag inte sett på länge faktiskt. Rädslan av att välja fel. En av mina djupaste sociala rädslor.. att välja fel, så att människor kan döma mig.. och att jag då riskerar att bli avvisad. ( Det gör fett jävla ont att bli avvisad, fy fasiken ). Det roliga är att jag för bara någon vecka sedan hade skrytet till en vän om att jag kände mig som avatar! ;D Typ oförstörbar! Som hanterade motgångar med en klackspark. SÅ jävla roligt att jag veckan efter ligger golvad i min egna känslor och tankar. Det är fan tur att jag har humor… 

Min hemska natt tog fart när jag satte mig och skulle skriva på ett inlägg som handlar om hur vi ofta dömer och förtrycker våra kroppar, och det osunda synsättet jag upplever att vi människor har överlag till vår egen och andras kropp. Vår sätt att se på våra kroppar och vårt utseende innehåller mer fördomar och föreställningar än marabou mjölkchoklad innehåller socker ;D 

Well… Jag kan säga såhär, jag misslyckades TOTALT med det där förbannad inlägget. Det som hände i stället var att efter några timmars skrivande så satt jag själv i så mkt dömande och värderande i möte med min egen otillräcklighet och rädslan för vad andra ska tycka och tänka, så att jag börjar undrar om jag över huvudtaget har gjort det där “inre arbetet” som jag påstår att jag har! Skämt och sido… misslyckande är en del av livet, det är väll bara att tacka för lärdomen 😛

SÅ! Jag överlevde en natt, dansandes med demoner. Och nu sitter jag här med ett inlägg om misslyckanden och att acceptera mörkret i stället. För det är precis det som jag upplever gör livet lätt, även i det svåra. Att tillåta sig att misslyckas.. att tillåta sina rädslor komma upp till ytan, och faktiskt våga möta och hålla sig själv när det känns som värst. Jag upplever att det är där vi läker. Ibland är det liksom bra att brytas ner, för att kunna bygga upp.. och få mer tillgång till sig själv och sin potential. 

Nog babblat om det, jag tror att du fattar poängen. Och gör du inte det, så spelar det inget någon som helst roll! Jag tror att mitt misslyckade inägg kommer att bli lyckat någon gång, snart hoppas jag 🙂 När jag är redo. Jag kan börja med att erkänna att jag är en gammal matmissbrukare, som föraktat och avskytt min egen kropp i många år. Därav tycker jag att det är ett viktigt ämne att samtala om. Just hur vi dömer, kritiserar, jämför och misshandlar oss själva och våra kroppar. Jag önskar ALLA människor i världen friheten till att älska och njuta av sin egen kropp, sitt eget varande. Att tillåta sig själv att äga de tempel vi lever i, oavsett vad det skulle innebära för var och en.

Sååååå från det ena, till det andra så skulle jag vilja avsluta med ett påstående: Din kropp är konst.

Din kropp är DITT tempel. Fult och fint finns inte. Det är påhittat. Vem fan är jag, du eller vemsomhelst att bestämma vad som är vackert för DIG?! 

Hur fri skulle du vara, om du vaknade upp varje morgon med vetskapen om att din kropp är konst? Om detta var din sanning, vilka val skulle du göra?

Godnatt. 

                  Foto: Isabella Bockarovski