Missbruk – Ett symtom på bristen på kärlek till dig själv

Halleluja. Livet är ett ständigt lärande. Jag skulle nog säga att födas som människa är ett comittment. Ett comittment på ett ständigt lärande och utforskande. Senaste månaderna har jag varit i ett ”ofrivilligt” utforskande kring kärlek. Kärleken till mig själv, till mina nära och kära, till mitt liv, till mitt görande och inte minst kärleken till mitt varande.

För vem är jag när jag bara är? Vem är jag bortom min kärleksrelation? Vem är jag bortom min yrkesroll? Vem är jag utan mina vänner? Vem är jag när musiken inte når mina öron? Vem är jag när livet är tufft? Vem är jag när livet är lätt?

Vem är jag utan mitt missbruk? Vem är jag utan mina begär? Vem är jag utan min personlighet?

Dessa frågor har kommit och gått i mitt liv, vid olika tillfällen. Ibland är frågorna där i lycka, frihet och nyfikenhet. Ibland är frågorna där i fruktan, hopplöshet och frustration. 

Som gammal matmissbrukare behöver jag ibland vara observant på mig själv. Jag skulle säga att jag varit HELT fri ifrån mina ätstörningar i ca 1 1/2 år. Det är svårt att sätta en tid… för min egen upplevelse är att under en process där du går från bekännelse till frihet är väldigt upp och ner. Du kan vara fri länge.. men sen kommer en fet utmaning och så är din hjärna inställd på det som känns mest bekant, i mitt fall att missbruka mat och träning… och så får man ett återfall. Men om jag ska sätta en ungefär tid.. så kan jag säga att mitt senaste återfall skedde för ca 1 år sedan, och innan dess var det ca 1 år. SÅ ja.. oviktigt kanske. 

Som sagt, när man haft någon form av missbruk så behöver man vara lite observant på sig själv. Det är lätt att börja missbruka annat. Saker som kan verka oskyldigt, men som ändå tar dig längre ifrån dig själv. Som skapar distans mellan dig och kärleken till dig själv. 

Jag skulle verkligen påstå att missbruk är ett symtom på att du inte älskar och respekterar dig själv. Min väg till frihet handlade inte om att kontrollera mig själv och lära mig disciplin. Det är inte frihet.. det är kamp. 

Min väg ut ur mitt missbruk var att på djupet börja titta på allt som gömde sig under ytan. Att våga känna smärtan som låg begraven, att acceptera alla mina fula sidor, att förlåta alla gånger jag blivit sviken och övergiven, att acceptera att livet inte är rättvist. Och att älska den jag är, utan att vara duktig, prestera och att se snygg ut. 

Så fort jag missbrukade, var det ett desperat försökt att inte känna. Att förtrycka. Att förneka. 

Mina ätstörningar började ( som jag mins det ) när jag var 12. Vid 21 var första gången jag fattade att jag hade problem. Och där började en resa. Den resan har varit full av skam, av besvikelse, av ledsamhet, blod , svett och tårar.

Men det är inte hela sanningen. Det har också varit en resa full av kraft, lycka, glädje och kärlek. Jag tackar mitt missbruk för att den delen av mig fick mig att vilja bli fri. Inte bara fri genom att bygga upp någon form av disciplin. Utan fri i möte med mitt sanna jag. 

Jag skulle vilja avsluta detta inlägg med att peppa dig som kämpar. Jag vill påstå att du älskabar även om du inte själv ser det. Fortsätt utforska. Förlåt dig själv. Fortsätt välja. Oavsett om ditt liv är mest en kamp just nu, än vad det är nice, titta på din smärta som om det vore nyckeln till den frihet du önskar.

Du föddes hit som en villkorslös kärleksbomb. Allt annat har du lärt dig. 

Din resa. Ditt utforskande. Ditt liv. Det finns så mycket mer för dig, än vad du kan se just nu.