I am a child to the forest

I am a child to the forest. The nursing trees just standing there… holding space for me.

No jugement, no opinions. Holding me when I let go of heavy things, I’ve hold on for too long. Holding me when I cry. Holding me when the anger explode in my chest, holding me when I fall into my Darkness. I ask questions. I get answers more clearly than in months. 24 hours, with only me, the forest, my sleeping bag, water and notes. No phone, no people, no distractions.

I heal. I see things clearly. I make decisions. Thank you trees. Thank you mother earth for holding space for me. I heal.

Jag antog utmaningen att ha ett 24 timmars möte med mig själv, mitt i skogen. Jag valde att fasta. Hade endast sovsäck, vatten, buljong och möjlighet till att göra en brasa. I tystnad och ensamhet lät jag mig falla in i naturens magiska varande. Det händer något med människan, när vi konektar med naturen på detta sättet. När vi inte avbryter mötet med oss själva med olika distraktioner. 

När tankarna lägger sig och känslorna kommer upp till ytan, så finns där inget annat autenticitet. Jag, totalt äkta, perfekt som operfekt. I naturen kan vi vila, vara oss själva totalt. Det kan vi annars också, men dom flesta av oss väljer ändå att hålla uppe någon form av fasad. Och så längtar vi hem, stänger dörren bakom oss och pustar ut? Förr hade jag det så jämt. Trodde alltid att jag behövde space hela tiden.. men igentligen handlade det mest om att jag bar en fasad av vad jag trodde att andra ville ha mig. Det är ganska utmattande! ;D Jag lovar. 

Nuförtiden kan jag säga att jag är väldigt mycket mig själv, i alla olika sammanhang. Men blev medveten om att jag kan vara det ännu mer. Nästa gång jag är tex på jobbet så ska jag föreställa mig att alla är träd! 😀 Så spännande. 😉 

Svek och Tillit

Du svek mig. Jag blev ledsen.. omfamnade mitt eget mörker och förlät dig.

Du svek mig igen. Jag blev rasande. Draken i mig som jag inte visste fanns tog plats. Jag omfamnade mitt eget mörker och förlät dig.

Du Svek mig ännu en gång. Jag blev vansinnig, sårad, och tappade tron på vänskapen, på kärleken.

Jag stod kvar, omfamnade mitt eget mörker, och förlät dig.

Jag tittade på ditt mörker. Såg vem du är bakom. Såg alla gånger som jag svikit dig. Valde att se alla gånger som jag sårat dig. Och Jag förlät mig själv.

I samma stund som jag förlåter dig, så förlåter jag mig själv.

För vi är ett. Du är jag.. jag är du. Det som finns i dig, finns i mig. Som en dans bollar vi sveket mellan varanndra tills vi båda står kvar.

Sårbara, utan filter. Nakna. Omfamna varanndras mörker, med vetskapen om bådas ljus.. bakom vårt mörker.

I samma stund som förlåtelsen tar plats, kände jag tilliten, Starkare än någonsin.

Det är lätt att älska när allt är lätt. Det är lätt att stå kvar när det är vindstilla.
Men kan du stå kvar när stormen kommer? Älskar du när allt är svårt?

Vad är tillit? Tänk om tillit är när jag står kvar. I både ljus och mörker. I medvind och motvind.

Min tillit är starkare än någonsin. Tack för den krigarkvinna jag är. Tack för att jag får växa i möte med dig. Tack för att hela jag får lov att finnas. Tack för att du älskar mig, för allt jag är. Tack för att du tillåter ditt mörker komma fram i ljuset.. så att jag vågar tillåta mig detsamma.

Det är tillit. Tack.

Martina Ahlstrand

Detta inlägg skriver jag till dig som vandrar

WOW! ALLTSÅ FUCKING JÄVLA WOW!! Min röv håller på att spricka av… fan vet jag ? Extas eller något!!??

Detta inlägg skriver jag till dig som vandrar. Jag skriver till dig som söker. Till dig som har en jobbig jävla själ som hela tiden vet att det finns mer för dig att hämta.

Jag skriver detta till dig som ibland tittar upp mot stjärnorna och längtar hem. Till dig som springer ut till fullmånen och frågar ” varför är jag här? “. Varför är jag människa?

Till dig som vandrar. Du har något mer att hämta. Du vet om det, men du tvekar ibland. Det gör vi alla. Men det finns något bakom tvekan. Något magiskt. Något större.

Det blir mer och mer självklart för mig att vi alla är magiska varelser som är så mycket större än vad vi just nu kan ana.

Våra mönster, filter, rädslor, präglingar, försvar ( kalla det vad man vill ) gör att vi inte ser. Det ligger liksom i vägen för det där
” större”. Och för att bli mer fria, så behöver vi utforska allt det som vi håller så hårt fast vid. Att våga släppa taget. Att våga låta delar av vår identitet dö, så att vi kan födas pånytt. Mer liv.

De senaste månaderna har jag utforskat både mitt enorma ljus men också mitt svartaste mörker. Som yin & yang har hela jag fått lov att ta plats. Det har varit smärtsamt och magiskt på samma gång.

Smärtan har skrämt mig. Jag har varit rädd. Enorm jävla rädd. Men jag har fortsatt välja acceptans och att vara nyfiken. Jag har fortsatt utforska smärtan i stället för att fly ifrån den.

Jag har tittat på mitt största livsmönster som också är det som är mest smärtsamt att se: otillräckligheten. Mina försvar för att inte komma i kontakt med otrillräckligheten i mig har varit kontroll, rätt & fel, ramar, regler, att inte sätta mina egna gränser, och att inte våga välja mina drömmar, för risken att möta mitt mörker.

Det har tagit månader av utforskande. Och nu är jag enormt jävla tacksam över att jag stod kvar. Att jag vågade möta mitt eget mörker. Att jag vågade erkänna, tillåta och. acceptera dom fulaste sidorna av mig.

För vet ni vad. När vi omfamnar vårt mörker och ifrågasätter våra försvar, så blir vårt liv större, vår verklighet expanderar och du ger dig själv mer frihet.

Och plötsligt har vi fler lekplatser att leka på.

Till dig som vandrar. När du inte orkar mer.. när du känner att du inte vill mer. Vilken del av dig är redo att dö? Vilken del av dig har fyllt sitt syfte och passerat bäst före datum?

Vilken del av dig behöver du släppa taget om, så att en större du kan få ta plats?

Vi alla är ljus. Vi alla är mörker. ❤️ Som en dans. Livets dans.

Something is dying. And I’m ready to be more.

I always see the beauty and the goodness in everyone.

I always forgive to fucking easy.

I always understand. I Will always understand why people acting as they do.

I always look att people’s actions whit love, and see them for what they really are.

And now my heart is tired. My heart is a fucking mess and Im FUCKING tired of understand, and to forgive, and to see the good in everyone.

My kind heart is not fore sale anymore. Please, get the fuck outta my way.

Now, I can se the victim I’ve become, trying to be mother fucking Theresa. I Will forgive myself. Forgive me. I will heal. I let the anger take place, to balance. I will find me. Something is dying. And I’m ready to be more.

Bye.

I am not what you think I am

I am not what you think I am.

Im not the human you met yesterday. Im not my uniform. Im not my skin, Im not the colour of My eyes. Im not My actions. Im not My mistakes. Im not My backgroud, Im not The thought which just passed by. Im not My sorrow, Im not My desires.

I can tell you What I am. I am everything. Im everything I just Said Im not, and more.

Im the light. I am the Darkness. I am LOVE, I am Life. I am made of stars conected to the universe. I am everything. And so are you.

Do not deny. Be.
Be everything. Enjoy the light, enjoy the darkness. Enjoy your human Being. You are everything. You are the stars. Remeber?

In the head of this fucking awsomeness, Living a Life as a Human. ?

Det enda som spelar någon roll i slutet av dagen är hur mycket jag tillåtit mig att älska

Som högkänslig person har umgänge alltid varit en stor utmaning för mig. Ända sen jag var liten så har jag ofta trivts bäst i mitt eget sällskap och när jag umgåtts med vänner så har jag föredragit kortare stunder. Jag har så länge jag kan minnas fått höra ” Martina, du har aldrig tid! ” och har ofta burit med mig en skuld kring detta. Skuldkänslorna har varit en riktigt plåga och jag har kännt mig otillräcklig i möte med mina nära och kära. För att bli kvitt skulden så har jag gång på gång försökt att bli “bättre” på att träffas oftare. ( uppenbarligen har jag misslyckats för jag får fortfarande höra detta med jämna mellanrum, såhär 29 år senare) ?

För tre år sedan var jag på en kurs i avancerad självkännedom där jag under en övning blev utskickad i skogen med en fråga som löd ungefär såhär: Föreställ dig att du har nått åldern 90 år och tittar tillbaka på ditt liv. Vad är du tacksam för att du valde och vad ångrar du?

Svaren jag får av mig själv låter olika från gång till gång, men grundar sig i samma kärna, och det är Kärlek, Gemenskap, upplevelse.

Jag inser att det enda som spelar någon roll i slutet av dagen är hur mycket jag tillåtit mig att älska. Att älska mina nära och kära, att älska mig själv, dagen, naturen, livet. Att tillåta mig att se någon på djupet och att våga bli sedd. Att gemenskap inte behöver handla om hur mycket eller hur ofta du träffar någon, utan hur mycket du tillåter dig att vara hela du i mötet med en annan människa.

Om jag ångrar något i slutet av dagen så är det min brist på närvaro. Om jag är tacksam och lycklig i slutet av dagen så handlar det oftast om att jag verkligen vågat älskat.

Jag vill avsluta med att säga stort tack till alla ni underbara människor som förgyllde min födelsedag med sms, fb inlägg, samtal och fysisk form. ❤️ När jag är 90 år och tittar tillbaka på mitt liv så vet jag med säkerhet om att jag kommer vara djupt tacksam för alla vackra möten jag haft med var och en av er, på olika sätt. Tack som fan!

You just have to surrender

Run, run, run. Run as fuck.

What are you trying to escape from? The demon? Oh, that one.

You can run, my friend. You can run as fuck. It doesn’t matter where you are and how much you try to controll it, it Will find you.

The demon is inside of you, you know. Its a part of you. And It will find you. It dosent matter where you are. It Will.

Dont be afraid.

You just have to surrender.

Do not run, My friend. Surrender. And you will be free.