När du slutar bära andra så kommer du i kontakt med gåvan du var menad att ge till världen.

Det vackra gåvan av att vara klarsynt är att du ser människor. Du ser dom bakom fasaden, bortom det sociala mönstret. Du ser skönheten som finns där inne. Du ser människan för vad den på djupet är men också muren den gömmer sig bakom.

Det vackra med högkänslighet är att du inte bara ser människan för det fina dom är, utan också känner hur dom mår.

Du känner det brusta hjärtat.
Du känner skammen. Känner kärleken som människan är. Känner den inre konflikten. Känner varelsen, bortom ord, fasader och mönster.

För en tid sedan fick jag uppleva det djupaste mötet som jag hittills i mitt liv haft med mig själv.
Det var ett kraftfullt möte där jag SÅG mig själv för den jag verkligen är. Jag såg vem jag är bortom rädslorna och filter som jag skapat under min livstid. Det var FUCKING AMAZING!!. Sjukt! Lätt ett av dom vackraste möte jag haft med någon annan människa! Galet.

Jag insåg hur mycket kraft och potential som finns i mig, men också i DIG! En text kan inte beskriva, så jag ska inte ens försöka. Ord blir så fattigt jämfört med det jag upplevde.

Hur som helst, Insikten jag fick med mig var att jag såg vilken fasad jag gömt mig bakom hela mitt liv!? Jag synade mitt ego men även kraften jag besitter som skrämmer mig så mycket. ( dagen du möter dig själv på djupet så kommer du förstå vilken kraft jag snackar om ). WTF. ?

Jag har gömt mig bakom att bära människor på mina axlar. Jag har burit deras smärta i min mage. Jag har förtryckt den jag är av rädsla för att inte bli accepterad i min storhet. Jag har trott att andras lycka hänger på att jag bär allt det tunga som finns inom dom. Och när jag bär andra så kommer jag att bli accepterad.
Jag såg att att den falska identitet jag skapat om mig själv har blivit min egen död…

Väl på min resa i Indien så har jag haft tid att läka och hela. Att utforska kraften jag besitter. Jag är verkligen fett klar med att göra upp med demoner som aldrig var mina att göra upp med.
Till mig själv säger jag; Fuck it! Jag har burit färdigt. Jag är klar. Jag är klar med att bära andra människors shit som dom själva inte är redo att möta.

Jag är klar med energin som aldrig var min att frigöra. Jag klar med känslorna som aldrig var mina att känna. Jag är klar med allt som aldrig var mitt att bära.
Jag är klar med konflikterna som aldrig var mina att lösa.

Jag kan se att när jag inte bär andra så blir där i stället utrymme för att älska dom. Det är exakt därför jag är här. För att älska. För att gå med ett öppet hjärta. Jag är här för att omfamna och hålla space för människor jag älskar.
Jag är inte här för att vara deras ben och förminska kraften dom själva besitter. Att bära någon annan är som att säga att deras ben inte räcker till.

Så därför ska jag sluta bära. Den vilkorslösa kärleken är när jag släpper dig fri, så att du kan bära, älska och möta kraften i dig själv. ❤

Det är kärlek.

Sometimes you need a broken heart to heal what’s already been broken.

This man is helping me to heal in this life. He helps me open my heart and heal everything that was ever broken. He is the love I always wanted and at the same time the shadows of all the pain I promised to never feel again, hidden and burried inside of me.

I was already heartbroken when we met. It happend a long time ago and my heart was held by walls. Protected. Safe. It was nice for many years. Me, inside of a cage. Totally safe from heartbreaks, disapointment and pain.

But suddenly one day something inside of me started to cry. Started to make noice, like a starving humanbeing left to die in a dungeon. Something inside of me was suffering. Maybe it was my soul.. my heart.. my spirit… craving for love. Begging for freedom. The freedom to live the life I’ve been given.

After months of war inside of me, I left my family, my home and everthing I’ve ever known. It was the hardest thing but at that point, it was the only thing to do. Even though I didn’t know why, I couldn’t explain to anyone, not even myself.

We met and fell in love in a hopeless place.
Nothing were matching except the love and the deep connection that we both never felt before.

We were afraid. Afraid of the pain that could come with that deep love and attraction. What if she leave? What if he lies to me? What if I am more in love?

We started our love story with magic, rainbows and unicorns, just to open our hearts in perfect time to break them. We met the painfull truth of two broken hearts. And we both did it again.

Somthimes we laugh and talk about which one of us who broke the other heart first, and we still don’t know. We only know one thing, that is that we were both scared. It was safer to break the others heart than to be heartbroken.

We learned a lot of stuff together. We learned what fear do to us. We learned to stand still even if the storm was bending all the trees around us and most important, we learned to love, in the darkest of days.

Now we know that we have the deepest love and friendship and at the same time we are healing everything that was ever broken.

Beacuse that is what love is doing. Love opens up a space for pain which already exists, in some way. So we can feel and meet old pains, heal them and grow from them.

Thank you for loving me. Thank you for showing me how to love myself even more. Thank you for breaking my heart so I can heal what was already broken before. Thank you for staying through storms and thunder. That is trust. That is love. That is what I ever wanted.

That’s why it’s hard for me to answer when people ask if we are a couple. Beacuse in some way we’re not. We are not girlfriend and boyfriend. We’re never gonna be.

We are more than that. ❤

Hur ger du dig själv kärlek och liv? Hur renar du ditt sinne så att du kan fortsätta frammåt med en levande kropp och en tillfredställd själ? Hur tar du hand om dig själv så att du kan leva livet med ett öppet hjärta?

Att ge mig själv kärlek är första prio på min todo list.

Jag tränar, promenerar i skogen och äter chockladglass för att mina smaklökar dansar kizomba när glassen smälter på min tunga.

Jag äter vegitariskt, dricker citronte och ibland tar jag en cigg för att det fett nice och livet är inte så satans allvarligt hela tiden.

Jag mediterar, djupandas och ibland skiter jag i allt och i stället sover hela dagen för att det är precis de som jag behöver.

Jag sätter gränser och väljer relationer som är autentiska där jag kan vara både mörker och ljus.

Jag hoppar över frukosten och i stället har sex i timmar för att det får mig att känna mig som en avatar i en djungel av eldflugor.

Och sen skriver jag poesi om saker som många inte pratar högt om.

För att det får min själ att dansa bland molnen.

I don’t know much about facts. I don’t look at televison or read the news very often.

But if you give me a pen and a paper I will write you a poem that will make your heart beat faster and awake what’s sleeping inside of you.

I suck at mathematics and history and I have difficulties remebering names on cities and roads I cross.
But if you give me an ocean and a sunset I will feel the waves and the colors the same way music tuch my soul.

I am high senetive which comes with breakdowns after intense days or to much people.

But If you give me your heart I will love you harder than you thougt was possible and stand by your side in storms and thunder.

And if you show me the world I will show you how to see it trough your heart and feel it in your soul.

” Ta inte allt så allvarligt, säger dom. ” Du ska inte vara så känslig” får jag höra.

Ledsen vänner. Men jag är poet. En poet tänker inte bort sina känslor. En poet slänger inte på en ” happy go lucky fasad” och ignorerar sitt djup.

En poet känner, upplever och gräver djupt i sitt inre.

Jag är inte här för att berätta en ” lycklig i alla sina dagar” historia. Jag är här för berätta sanningen.

Jag tror att vi alla har en livsresa med läranden som är unikt för just var och en av oss.

Jag är här för att lära mig hantera livets alla smaker. Lycka, glädje, sorg, illska, svek, övergivenhet, orättvisa.

Senaste tre åren i mitt liv har jag svikit och övergett. Jag har blivigt sviken och övergiven.

Såren läker ännu. Såren blöder fortfarande när jag inte tar hand om mig. Jag är inte klar med den lärdomen.

Och jag tänker inte rycka upp mig. Jag tänker LÄKA. Det finns ingen mask att dra på. Det finns bara sanning.

Och när jag läker så ger jag mig själv kärlek. Jag skriver poesi och jag dansar.

Väl i Goa så inser jag att jag inte är här för att festa, bada, sola och lägga ut bilder på bruna ben.

Jag är här för att läka. Jag är här för att hålla mig själv. Jag är här för att stå på mina egna jävla ben.

Jag är här för att läka sveket som fortfarande ligger som ett brus på dagarna och rider mig på nätterna.

Tacksam för Indien. Att jag är här. Att jag kan festa, bada och lägga ut bilder på mina bruna ben när jag vilar ifrån känslostormar, ilska och vågor av hat.

Tacksam för alla som följer min resa, som lyssnar. För öron är det vi alla behöver när vi lär oss att håmla oss själva.