Fuck You från Den fula ankungen.

Skelettet som jag fann i garderoben i lördags är en liten flicka som legat djupt begraven och som tydligen tröttnat på de. Hon har nu börjar skrika och pocka på min uppmärksamhet. Avvisad, gömd och förtryckt i allt hon är.

Flickan som jag var innan jag började skolan och fick lära mig att min personlighet inte var det som föredrogs. Hon fick ofta skämmas över vem hon var, tills hon lyckades bli en bra skådespelare som kunde spela de flesta roller. En skådespelare som passade in i nästan vilken film som helst.

Det sjuka är att jag hade totalt glömt bort henne. Helt. Flickan bakom masken av anpassning. Tönten.
Flickan som inte syntes och hördes så mycket, men uppskattade att få vara med och lyssna.

Hon med en jätte rik inre värld som ständigt var omgiven av låssas kompisar och spännande fantasier.
Den introverta flickan som trivdes bra med att nyfiket observera omgivningen snarare än att agera i den.
Hon som njöt i sitt eget sällskap och hade svårt att förstå varför hon tvingades gå på kalas, halloween fester och umgås med en massa kompisar när man i stället kan leka i skogen, måla eller umgås med djuren.

Flickan som såg dom som inte mådde bra och gärna fanns vid deras sida.

Tjejen som brydde sig mycket lite om hur hon såg ut i håret och vad hon hade på sig, så länge det kändes skönt på kroppen.
Tönten som föredrog att springa i skogen med sina vargkompisar, drakarna och fångade grodor. Som byggde kojor och lekte Pocahontas när hennes vänner började intressera sig för smink, killar och fester.
Flickan som helst av allt bara hade två kompisar, och sen räckte det med hunden och familjen.

Tjejen som läste böcker och ägnade sig i timmar åt sin hamster och med sina fiskar i stället för att hänga med gänget.
Tjejen som tidigt i livet fick lära sig att det rätta sättet att vara på är att stå i centrum, skrika högst, och synas mest.
Flickan i mig är riktigt jävla förbannad, och jävligt trött på att bli gjord till fel, osynliggjord och bortstött. Hon vill ta den plats hon förtjänar och leva de liv hon är skapad att leva.

Nej, hon bryr sig inte ett fucking jävla skit om hur hon ser ut och hur människor hon möter ser ut!! Hon bryr sig om människors hjärtan, ödmjukhet och själ.
Hon pissar ett stort jävla stycke på att “centrum of attention” attityden i vårt samhälle är det mest attraktiva och sitter hellre hemma med rökelse, tända ljus och leker med sina marsvin.

JA! Hon går hellre själv i skogen, för att för henne är det mer intressant att känna in och lyssna på träden vid dessa tillfällen än att prata om en massa mänskliga skitsaker.

Hon är helt okej med att vara den fulaste i gänget. Hon är en nördig, töntig och ocool ful ankunge och trivs hur bra som helst med det så länge människor ger fan i att dömma henne i det och försöker fixa henne som om det vore fel på något sätt?! Som att hon borde se ut eller vara något annat än vad hon är!

Hon ger blanka fan i vem som är snyggast, rikast, coolast, populärast eller bäst i sängen. Det är OINTRESSANT och hon blir så uttråkad att hon spyr. Det intressanta är DIN SJÄL. Den du är!
Flickan i mig är klar med att försöka vara något hon inte är, för att passa in. FUCK PASSA IN?! Herre Gud, varför ska man passa in? Passa in i vadå?! Varför ska vi försöka vara något annat än vad vi är, för att få plats i boxen? Som vem har skapat?! Vems box?! FUCK YOU som skapade den boxen. På riktigt, FUCK YOU!

Flickan i mig är arg, rebellisk och tänker inte längre leva gömd i garderoben. Hon är här för att njuta, leka, leva, vara, ge av sin kärlek när hon själv känner för det och utforska magin i vårt universum.
Hon ger ett stort jävla fan i vad någon tycker om det.

Tack för mig/ Den fula ankungen

 

Oh, I love my dreamy mind.

They called me a day dreamer, and sad that if I stop fantasize and come down to earth, maybe I will do better in school. Bitch please.

I love my dreamy mind. You have no idea where I have been, and what I have seen. I feelt it all. I just LOVE my dreamy mind.

It look’s like I am waiting for my train, but I do not. I am on a great adventure. My soul is singing and dancing and playing. Fearless.

You do not see it. It’s all in my mind. But it’s real, because i felt it, deep and true.

When I come back, I have always change a little bit. I am always a little bit closer my heart, my dream and my true inner self. It’s what’s happends when you go on adventures you know. You change. You see things.

Oh, I love my dreamy mind. I will never stop dreaming. It’s a great adventure to live inside of this meatbag.

You go wait for your train. Do better in school.

I go on a great adventure. Bye.

 

 

 

Foto: Linnea Horvat

Bränn den. Bränn demonen som aldrig tillhörde dig.

Bränn den. Bränn demonen som har vandrat, från generation till generation.

Bränn den. Demonen som fängslat din mamma, din pappa, din bror, din syster.

Bränn den. Demonen som har berättat för dig vad du är och inte är, hur du borde vara, och vad du inte har kapacitet till att åstakomma.

Bränn den.

Bränn demonen som skördat liv, som släckt gnistor, som skapat konflikter, krig, övergrepp.

Bränn den.

Bränn den. Demonen som vandrat, från individ till individ. Från mor till dotter. Från far till son. Från generation till generation.

Bränn den.

Bränn den. Bränn demonen som aldrig tillhörde dig.

 

 

Isdrottningen känner inte kärlek men hon är en gåva.

Det finns dagar då jag inte älskar. Jag känner mig inte kär eller älskande. Jag känner inte ens kärlek till min partner. Kärleken är helt enkelt blockerad.

Jag tror på det. Jag tror att kärleken finns inom oss hela tiden, och när vi inte har tillgång till den, så är den bara blockerad.

Mina blockeringar handlar oftast om att jag är rädd att bli sviken eller avvisad.

Jag blir hård och kall. Bitchig också. Japp, den jävla bitchen som gömmer sig där inne kommer fram och mitt hjärta blir som isdrottningens palats. Inget kommer in, inget kommer ut. Tryggt och skönt.

I dessa stunder kan vi alltid välja. Jag väljer ibland att stanna innanför isdrottningens murar ett tag. Några dagar, timmar, ibland bara minuter.

Men till slut behöver jag möta isdrottningen. Syna henne. Bli sårbar och välja att vara större än så. I slutet av dagen vill jag alltid välja kärleken.

Att växa i kärlek är så troligt viktigt för mig. Det är vad jag dedikerat mig till i detta livet. Att älska mer, att älska större och oftare.

Isdrottningen känner inte kärlek men hon är en gåva. Hon visar mig vart jag fortfarande är omedveten och på vilka områden jag behöver lägga tid på mitt inre arbete.

Varje blockering är en gåva till att växa mer i kärlek. Vi får möjlighet att utforska rädslorna, titta på dom, att nyfiket ställa sig själv frågan
“varför kan jag inte älska i denna stunden? ”

Vill du uppleva mer frihet? Kärlek? Våga djupdyka ner i underjorden och möta det som står i vägen. Du är inte fel, otillräcklig eller oälskad. Du är människa. Sårbar och vacker, precis som alla andra.

 

Foto: Linnea Horvat

Tro aldrig att du har sett allt.

Owiiiiwoowaaa!! Jag hade världens fetaste kväll igår! Att vara människa facinerar mig. Livet facinerar mig. Vår komplicitet är magiskt facinerande. Tro aldrig att du har sett allt. Utrymmet att leka är enormt, i vårt männskliga rymdskepp. Det ända du behöver vara är nyfiken, och öppen. Det är allt.
Det spelar ingen roll hur många gånger det skett, för varje gång jag får en djupare insikt om något så är det som att träda in i en annan verklighet och plötsligt är det som att vara på ytterligare en resa, som ett nytt land framför sig att utforska.

Jag spenderade min natt på Natha yoga center på “Love’s mystery night” och förutom mycket skratt och djupa, vackra möten med människor så fick jag upptäckta ännu ett skelett i garderoben som jag omedvetet låter styra mitt liv.
Det är subtilt, det är ganska oskyldigt och osynligt för blotta ögat men det påverkar mitt liv, och i långa loppet så är det självförgörande.

Det är tydligt att mitt sår av avvisning är här för att utforskas, läka och transformeras. Rester av mitt dåliga självförtroeende, anpassningen, rädslan av att inte vara accepterad och känslan av att jag inte är värd kärlek som brusar där inne och som påverkar mitt varande. Som påverkar mitt sätt att förhålla mig i livet.
Jag välkommnar den rädslan med glädje och öppna armar! Verkligen!

Komsi komsi, du manipulativa begränsning. Det kommer inte att vara lätt att påverka mig nu. Jag har sett dig, jag har synat dig. Vi alla vet vad som händer när jag sett något i mig själv som blockerar min förmåga till att leva helhjärtat som den fria fågel jag är.

Jag kommer hugga huvudet av den delen av mig själv. NO FUCKING MERCY!

När något inte vibrerar i kärlek så ska det bort! Så är det. Jag har dött många gånger, och jag skulle inte tveka en sekund på att dö 1000 gånger till, för friheten, för kärleken.
Till dig som vandrar. Vad du än gör, fortsätt vandra, och njut på vägen. Det finns allt något mer att se, något djupare att upptäcka, en ny dimension att utforska.

Wow. Så jävla fett det är att leva! Tack <3

Foto: Linnea Horvat

Att älska bortom villkor, föreställningar och begär

Det här med kärlek. Att utforska kärleken är så viktig för mig. Om det är något som min själ är dedikerad till i detta livet så är det att uppleva kärlekens olika former och färger.
Jag är dedikerad till kärleken, till att växa in i den. Jag är dedikerad till att älska mer, älska oftare, älska bortom vilkor, föreställningar och begär.

Jag har gått över lik för att komma närmare den vilkorslösa kärleken.( liken i detta fallet är mitt EGO med alla dess skuggor, no harm ? )

Jag hade ett fint samtal med min skatt för en tid sedan om detta med att älska vilkorslöst. Dock lite otåligt och frustrerat från min sida.
Jag fick inse att det är en resa, det här med att leva i den vilkorslösa kärleken. Jag har upplevt den många gånger, fått en hel del glimtar av den. Men när vi pratar om att LEVA den vilkorslösa kärleken så pratar vi om en djup resa i sig själv. I alla fall för mig. Jag har ett arbete att göra. Jag tror att vi alla har ett arbete att göra. Vissa mer, vissa mindre.

För att älska mer, för att bjuda in kärleken mer, oftare, större. Så behöver vi titta innåt och utforska vad det är som blockerar den. Jag tror verkligen att kärleken finns där hela tiden och när de lyser med sin frånvaro så är den bara blockerad.

Så titta innåt, och fråga oss själva vad det är som gör att vi inte kan älska i vissa stunder? Varför vi dömer? Varför blir vi triggade av just det som triggar oss? Varför vi avvisar? Vad är vi rädda för? Vad är det som står i vägen för all den kärlek vi redan är. Älskar jag bara mig själv när jag är perfekt? Vågar jag bara älska när allt är tryggt eller kan jag vara öppen i mitt hjärta även när jag inte har kontroll?

Jag har ett arbete att göra. ? Och jag gör det helhjärtat, all in. Dedikerad.

Foto: Linnea Horvat

 

 

 

 

Om du längtar efter att göra mer skillnad så är detta en möjlighet

Förlåt för en kass bild som jag tog mitt i farten, men jag vill verkligen lyfta de människor som tänker bortom och större än sig själva.

Comfort Hotell i Helsingborg har en massa projekt rullandes som skapar skillnad i världen. Bland annat ger dom nu människor möjlighet att lägga bud på denna tavla som är skapad av en fantastisk konstnär ( som jag precis nu tappade bort namnet på. Jag återkommer på den ).

Högsta bud går oavkortat till deras Wecare projekt med Unicef . Det finns chans för alla att lägga bud fram till den 11 november! 😀

 

Om du längtar efter att göra mer skillnad just nu, så är detta en möjlighet 🙂 Ha en fin dag, Puss! <3

 

Till dig som längtar efter värmen, men stannar ute i kylan.

Till dig som bär på såret av avvisning och som ännu inte läkt.

Till dig som ofta får känslan av att inte vara en del av sammanhanget.

Till dig som längtar efter närheten, gemenskapen och kärleken, men sätter dig själv utanför.

Till dig som längtar efter värmen, men stannar ute i kylan.

Jag vill berätta för dig att känslan av utanförskap, ensamhet och av att inte passa in är falsk. Ja, det kanske känns sant, för att masken av avvisning förklär sanningen. Masken kan förklä så pass bra att du till och med omedvetet väljer människor och situationer där du får bekräftat att du inte tillhör.

Men det är bara ditt sår som skriker, som vill synas, som vill läka, som vill göra dig medveten om vad som fortfarande är omedvetet. Det är bara ditt sår som vill visa dig vart du ännu inte är fri.

Jag vill påminna dig om att du ÄR här inne, tillsammans med oss andra. Du är inte människan som står på utsidan och tittar in. Du är människan som dansar på insidan, i värmen, i gemenskapen. Du är så välkommen.

 

It was a long time ago. So long, I have forgotten.

She came to me one night. The red Dragon. I felt her presence and opened my sleepy eyes.

“Are you for real?” I asked, like a curious Child.

The Red dragon looked at me, with love, and suddenly I felt as we’ve met before.

And I remembered. She is a close, loved friend. It was a long time ago. So long, I have forgotten.

She looked at me and she wispered; You are ready. Don’t you dare to give up. Listen to your heart. Keep walking your path, live your way. Speak your truth, stand up for your true inner self. Go. Go follow your dream. Go do what you came for.

The next day I woke up. With a fire burning in my chest and a strong heartbeat.

I will never forgett her again. The red Dragon. My friend, who gives me the courage to move forward.

 

 

Vi kan aldrig igen bli omedvetna om det vi blivit medvetna om

Nu för tiden kommer den på besök mer sällan.. Ibland så tror jag att den inte finns mer.

Men den finns, den lever än. Men den slår inte till med så mycket kraft så ofta bara. Mest när den är rädd för att dö. När jag har valt att kliva in i en större verklighet.

Då kommer den på besök ibland, oftast på natten, när jag inte kan fly.. eller vända ryggen till. Rädslan, EGOT, rösten som har fått leva vidare, generation efter generation. Demonen, mörkret som letat sig in, hittat kryphål i varje liten skörhet, växt sig stark, till och med skördat liv, liv som inte orkat kämpa emot längre.

Mig besöker den inte så ofta längre. För jag har bestämt mig. Jag har synat dens krafter. Det gör den svagare. Men jag behöver vara vaken, klarsynt, för den kan byta skepnad, när som helst. Men jag har bestämt mig.

Det är därför jag ibland känner mig trängd.. när panikångesten slår på.

Jag har beslutat mig för att välja friheten och det är som att jag går igenom en tunnel. Denna tunnel består av en början och ett slut. I denna tunnel finns en massa mörker och läskiga saker, ibland är det så läskigt att det gör ont.

När jag väl börjat gå, då har jag fattat ett beslut. Jag har bestämt mig för att gå igenom tunneln.. och när jag har det, så kan jag aldrig gå tillbaka, aldrig. Jag måste fortsätta framåt, oavsett hur ont det gör eller hur läskigt det är. Jag kan heller inte vika av, för det är en tunnel. Jag kan välja att stanna, men då kommer bitterheten till slut och tär igenom varje cell, det är den långsamma döden..och jag har fattat beslutet, så det är bara att fortsätta gå.

Mitt i allt detta läskiga så tittar jag tillbaka ibland, med saknad och sorg.. för med varje steg, så lämnar jag något bakom mig. Trygghet, det jag känner till, minnen, föreställningar som känts sanna. Jag lämnar delar av mig själv. Så ibland tittar jag bakåt med sorg och ledsamhet.. men jag har bestämt mig, så jag fortsätter framåt. No matter what. För även när det är som mest läskigt och smärtsamt, och jag önskar att jag kunde, så kan jag aldrig återvända.

Vi kan aldrig igen bli omedvetna om det vi blivit medvetna om. Även om vi ibland önskade att vi inte visste.

Såhär kan kännas för mig ibland, på min resa till den vilkorslösa kärleken.

Jag har bestämt mig. Jag är påväg dit, och det innebär att syna, att möta, att våga. Lager efter lager.

Oavsett vilken tunnel du valt att gå igenom, fortsätt framåt, det kan göra ont, men du har bestämt dig för något större.

” Från en vildhäxa till en annan “