Skelettet som jag fann i garderoben i lördags är en liten flicka som legat djupt begraven och som tydligen tröttnat på de. Hon har nu börjar skrika och pocka på min uppmärksamhet. Avvisad, gömd och förtryckt i allt hon är.
Flickan som jag var innan jag började skolan och fick lära mig att min personlighet inte var det som föredrogs. Hon fick ofta skämmas över vem hon var, tills hon lyckades bli en bra skådespelare som kunde spela de flesta roller. En skådespelare som passade in i nästan vilken film som helst.
Det sjuka är att jag hade totalt glömt bort henne. Helt. Flickan bakom masken av anpassning. Tönten.
Flickan som inte syntes och hördes så mycket, men uppskattade att få vara med och lyssna.
Hon med en jätte rik inre värld som ständigt var omgiven av låssas kompisar och spännande fantasier.
Den introverta flickan som trivdes bra med att nyfiket observera omgivningen snarare än att agera i den.
Hon som njöt i sitt eget sällskap och hade svårt att förstå varför hon tvingades gå på kalas, halloween fester och umgås med en massa kompisar när man i stället kan leka i skogen, måla eller umgås med djuren.
Flickan som såg dom som inte mådde bra och gärna fanns vid deras sida.
Tjejen som brydde sig mycket lite om hur hon såg ut i håret och vad hon hade på sig, så länge det kändes skönt på kroppen.
Tönten som föredrog att springa i skogen med sina vargkompisar, drakarna och fångade grodor. Som byggde kojor och lekte Pocahontas när hennes vänner började intressera sig för smink, killar och fester.
Flickan som helst av allt bara hade två kompisar, och sen räckte det med hunden och familjen.
Tjejen som läste böcker och ägnade sig i timmar åt sin hamster och med sina fiskar i stället för att hänga med gänget.
Tjejen som tidigt i livet fick lära sig att det rätta sättet att vara på är att stå i centrum, skrika högst, och synas mest.
Flickan i mig är riktigt jävla förbannad, och jävligt trött på att bli gjord till fel, osynliggjord och bortstött. Hon vill ta den plats hon förtjänar och leva de liv hon är skapad att leva.
Nej, hon bryr sig inte ett fucking jävla skit om hur hon ser ut och hur människor hon möter ser ut!! Hon bryr sig om människors hjärtan, ödmjukhet och själ.
Hon pissar ett stort jävla stycke på att “centrum of attention” attityden i vårt samhälle är det mest attraktiva och sitter hellre hemma med rökelse, tända ljus och leker med sina marsvin.
JA! Hon går hellre själv i skogen, för att för henne är det mer intressant att känna in och lyssna på träden vid dessa tillfällen än att prata om en massa mänskliga skitsaker.
Hon är helt okej med att vara den fulaste i gänget. Hon är en nördig, töntig och ocool ful ankunge och trivs hur bra som helst med det så länge människor ger fan i att dömma henne i det och försöker fixa henne som om det vore fel på något sätt?! Som att hon borde se ut eller vara något annat än vad hon är!
Hon ger blanka fan i vem som är snyggast, rikast, coolast, populärast eller bäst i sängen. Det är OINTRESSANT och hon blir så uttråkad att hon spyr. Det intressanta är DIN SJÄL. Den du är!
Flickan i mig är klar med att försöka vara något hon inte är, för att passa in. FUCK PASSA IN?! Herre Gud, varför ska man passa in? Passa in i vadå?! Varför ska vi försöka vara något annat än vad vi är, för att få plats i boxen? Som vem har skapat?! Vems box?! FUCK YOU som skapade den boxen. På riktigt, FUCK YOU!
Flickan i mig är arg, rebellisk och tänker inte längre leva gömd i garderoben. Hon är här för att njuta, leka, leva, vara, ge av sin kärlek när hon själv känner för det och utforska magin i vårt universum.
Hon ger ett stort jävla fan i vad någon tycker om det.
Tack för mig/ Den fula ankungen