Skelettet som jag fann i garderoben i lördags är en liten flicka som legat djupt begraven och som tydligen tröttnat på de. Hon har nu börjar skrika och pocka på min uppmärksamhet. Avvisad, gömd och förtryckt i allt hon är.

Flickan som jag var innan jag började skolan och fick lära mig att min personlighet inte var det som föredrogs. Hon fick ofta skämmas över vem hon var, tills hon lyckades bli en bra skådespelare som kunde spela de flesta roller. En skådespelare som passade in i nästan vilken film som helst.

Det sjuka är att jag hade totalt glömt bort henne. Helt. Flickan bakom masken av anpassning. Tönten.
Flickan som inte syntes och hördes så mycket, men uppskattade att få vara med och lyssna.

Hon med en jätte rik inre värld som ständigt var omgiven av låssas kompisar och spännande fantasier.
Den introverta flickan som trivdes bra med att nyfiket observera omgivningen snarare än att agera i den.
Hon som njöt i sitt eget sällskap och hade svårt att förstå varför hon tvingades gå på kalas, halloween fester och umgås med en massa kompisar när man i stället kan leka i skogen, måla eller umgås med djuren.

Flickan som såg dom som inte mådde bra och gärna fanns vid deras sida.

Tjejen som brydde sig mycket lite om hur hon såg ut i håret och vad hon hade på sig, så länge det kändes skönt på kroppen.
Tönten som föredrog att springa i skogen med sina vargkompisar, drakarna och fångade grodor. Som byggde kojor och lekte Pocahontas när hennes vänner började intressera sig för smink, killar och fester.
Flickan som helst av allt bara hade två kompisar, och sen räckte det med hunden och familjen.

Tjejen som läste böcker och ägnade sig i timmar åt sin hamster och med sina fiskar i stället för att hänga med gänget.
Tjejen som tidigt i livet fick lära sig att det rätta sättet att vara på är att stå i centrum, skrika högst, och synas mest.
Flickan i mig är riktigt jävla förbannad, och jävligt trött på att bli gjord till fel, osynliggjord och bortstött. Hon vill ta den plats hon förtjänar och leva de liv hon är skapad att leva.

Nej, hon bryr sig inte ett fucking jävla skit om hur hon ser ut och hur människor hon möter ser ut!! Hon bryr sig om människors hjärtan, ödmjukhet och själ.
Hon pissar ett stort jävla stycke på att “centrum of attention” attityden i vårt samhälle är det mest attraktiva och sitter hellre hemma med rökelse, tända ljus och leker med sina marsvin.

JA! Hon går hellre själv i skogen, för att för henne är det mer intressant att känna in och lyssna på träden vid dessa tillfällen än att prata om en massa mänskliga skitsaker.

Hon är helt okej med att vara den fulaste i gänget. Hon är en nördig, töntig och ocool ful ankunge och trivs hur bra som helst med det så länge människor ger fan i att dömma henne i det och försöker fixa henne som om det vore fel på något sätt?! Som att hon borde se ut eller vara något annat än vad hon är!

Hon ger blanka fan i vem som är snyggast, rikast, coolast, populärast eller bäst i sängen. Det är OINTRESSANT och hon blir så uttråkad att hon spyr. Det intressanta är DIN SJÄL. Den du är!
Flickan i mig är klar med att försöka vara något hon inte är, för att passa in. FUCK PASSA IN?! Herre Gud, varför ska man passa in? Passa in i vadå?! Varför ska vi försöka vara något annat än vad vi är, för att få plats i boxen? Som vem har skapat?! Vems box?! FUCK YOU som skapade den boxen. På riktigt, FUCK YOU!

Flickan i mig är arg, rebellisk och tänker inte längre leva gömd i garderoben. Hon är här för att njuta, leka, leva, vara, ge av sin kärlek när hon själv känner för det och utforska magin i vårt universum.
Hon ger ett stort jävla fan i vad någon tycker om det.

Tack för mig/ Den fula ankungen

They called me a day dreamer, and sad that if I stop fantasize and come down to earth, maybe I will do better in school. Bitch please.

I love my dreamy mind. You have no idea where I have been, and what I have seen. I feelt it all. I just LOVE my dreamy mind.

It look’s like I am waiting for my train, but I do not. I am on a great adventure. My soul is singing and dancing and playing. Fearless.

Foto: Linnea Horvat

Bränn den. Bränn demonen som har vandrat, från generation till generation.

Bränn den. Demonen som fängslat din mamma, din pappa, din bror, din syster.

Bränn den. Demonen som har berättat för dig vad du är och inte är, hur du borde vara, och vad du inte har kapacitet till att åstakomma.

Det finns dagar då jag inte älskar. Jag känner mig inte kär eller älskande. Jag känner inte ens kärlek till min partner. Kärleken är helt enkelt blockerad.

Jag tror på det. Jag tror att kärleken finns inom oss hela tiden, och när vi inte har tillgång till den, så är den bara blockerad.

Mina blockeringar handlar oftast om att jag är rädd att bli sviken eller avvisad.

Foto: Linnea Horvat

Det här med kärlek. Att utforska kärleken är så viktig för mig. Om det är något som min själ är dedikerad till i detta livet så är det att uppleva kärlekens olika former och färger.
Jag är dedikerad till kärleken, till att växa in i den. Jag är dedikerad till att älska mer, älska oftare, älska bortom vilkor, föreställningar och begär.

Jag har gått över lik för att komma närmare den vilkorslösa kärleken.( liken i detta fallet är mitt EGO med alla dess skuggor, no harm ? )

Jag hade ett fint samtal med min skatt för en tid sedan om detta med att älska vilkorslöst. Dock lite otåligt och frustrerat från min sida.
Jag fick inse att det är en resa, det här med att leva i den vilkorslösa kärleken. Jag har upplevt den många gånger, fått en hel del glimtar av den. Men när vi pratar om att LEVA den vilkorslösa kärleken så pratar vi om en djup resa i sig själv. I alla fall för mig. Jag har ett arbete att göra. Jag tror att vi alla har ett arbete att göra. Vissa mer, vissa mindre.

För att älska mer, för att bjuda in kärleken mer, oftare, större. Så behöver vi titta innåt och utforska vad det är som blockerar den. Jag tror verkligen att kärleken finns där hela tiden och när de lyser med sin frånvaro så är den bara blockerad.

Så titta innåt, och fråga oss själva vad det är som gör att vi inte kan älska i vissa stunder? Varför vi dömer? Varför blir vi triggade av just det som triggar oss? Varför vi avvisar? Vad är vi rädda för? Vad är det som står i vägen för all den kärlek vi redan är. Älskar jag bara mig själv när jag är perfekt? Vågar jag bara älska när allt är tryggt eller kan jag vara öppen i mitt hjärta även när jag inte har kontroll?

Jag har ett arbete att göra. ? Och jag gör det helhjärtat, all in. Dedikerad.

Foto: Linnea Horvat

Till dig som bär på såret av avvisning och som ännu inte läkt.

Till dig som ofta får känslan av att inte vara en del av sammanhanget.

Till dig som längtar efter närheten, gemenskapen och kärleken, men sätter dig själv utanför.

Till dig som längtar efter värmen, men stannar ute i kylan.

Jag vill berätta för dig att känslan av utanförskap, ensamhet och av att inte passa in är falsk. Ja, det kanske känns sant, för att masken av avvisning förklär sanningen. Masken kan förklä så pass bra att du till och med omedvetet väljer människor och situationer där du får bekräftat att du inte tillhör.

Men det är bara ditt sår som skriker, som vill synas, som vill läka, som vill göra dig medveten om vad som fortfarande är omedvetet. Det är bara ditt sår som vill visa dig vart du ännu inte är fri.

Jag vill påminna dig om att du ÄR här inne, tillsammans med oss andra. Du är inte människan som står på utsidan och tittar in. Du är människan som dansar på insidan, i värmen, i gemenskapen. Du är så välkommen.

She came to me one night. The red Dragon. I felt her presence and opened my sleepy eyes.

“Are you for real?” I asked, like a curious Child.

The Red dragon looked at me, with love, and suddenly I felt as we’ve met before.