Surrender to what IS.

Surrender to what IS.

Den är på besök igen. Demonen. Depressionen. Jag kallar den demon. Tycker det är ett passande namn. Det känns nämligen så, som något utanför mig som greppar tag om min varelse. Något som livnärar sig på mitt ljus, eller kanske den livnärar sig på en människas rädslor? Vad vet jag egentligen? Vad jag vet är att det är en slug jävel. Det vet jag.

Oavsett så ÄR det inte jag, det känns inte som jag. Det är liksom som om en entitet, likt ett rovdjur på jakt efter föda. Den hittar en öppning och BAM! Den slår till. 

Demonen är ändå ganska schyst. Den varnar alltid lite innan den slår mig med full kraft. Jag kan känna det, subtilt i några dagar. Ojoj, något är på gång. Det kryper i kroppen och är oroligt i systemet. Den ger mig liksom bättre förutsättningar för att ta hand om vad som komma skall. 

Nuförtiden har jag skapat en ganska söt inre bild av demonen. Ett lila hårigt monster med stor nos och stora oskyldiga ögon. Det gör det hela lite bättre och det är lättare för mig att omfamna den och att ge mig hän till vad som är. Det utesluter dock inte att den känns förjävlig. Som att livslusten och livet i mig sugs ut, sakta men säkert.  

Jag vaknar upp och undrar vad som ska till för att denna delen som återkommer i mitt liv ska transformeras. Vad behöver jag lära mig? Vad är det jag inte ser? Jag har gjort mycket forskning genom åren. Gått tillbaka i familjen, tittat på den psykiska hälsan, vilka sociala arv som kan tänkas vandra i familjen, i min släkt långt tillbaka. Vilka rädslor har mina förfäder fått möta? Vad har de tagit sig igenom? Vad bär jag i mitt DNA?

Det är ju så, vi ärver mycket mer än vad vi tror. Trauman, mönster, obearbetade upplevelser. Ofta kanske vi inte kan förklara varför vi är som vi är eller mår som vi mår. Det är bara resterna ifrån något som hänt innan vi ens föddes. Som våra själar behövde erfara och därför vi valde vart vi skulle hamna och med vilka människor som vi skulle födas till. Det var därför vi kom hit som de vi är. För att lära, för att uppleva, för att förändra det som någon innan oss inte kunde förändra. 

Nej, jag är inte missnöjd med livet på något sätt. Jag älskar mitt liv. Älskar att leva. Jag älskar och njuter av den jag är. Jag har så lätt för att uppskatta det minsta. Jag känner den där djupa tacksamheten över vad jag har omkring mig. Förutom demonen som tycks ha vandrat i generationer så har jag ärvt en sak som jag verkligen är tacksam för. Humorn. 

Humorn lider vi inte brist av i min familj. Jag skrattar och drar skämt om de absolut värsta upplevelserna och hittar med lätthet det stora skämtet i livets utmaningar. Det är en styrka. En annan ärvd gåva är empati. Förmågan att känna kärlek och att förstå andra människor i allt som är. Det är också styrkor som vandrat. Omtänksamheten, viljestyrkan och kraften att ta sig vidare oavsett motgång. 

Ett värdefullt tips till alla där ute med förjävlig ångest: Yoga och meditation. Dagligen.

Sen jag började praktisera dagligen så är jag starkare och kan lättare hantera livet även när ångsten är på besök. Det går längre och längre tid mellan skoven och det som också sker är att vi lär oss att ta tillbaka vår egen kontroll. Med yoga så bytar vi också sakta men säkert resonansen i våra system. Mer ljus, glädje, harmoni. Detta gör att demonen inte har samma styrka och att den dessutom inte trivs så bra. Den har också svårare att växa sig stark och ta över. 

Var ödmjuk till livet och var snäll mot dig själv. Du har ingen aning om vad du bär på djupt där inne. Puss