Vi kan aldrig igen bli omedvetna om det vi blivit medvetna om

Nu för tiden kommer den på besök mer sällan.. Ibland så tror jag att den inte finns mer.

Men den finns, den lever än. Men den slår inte till med så mycket kraft så ofta bara. Mest när den är rädd för att dö. När jag har valt att kliva in i en större verklighet.

Då kommer den på besök ibland, oftast på natten, när jag inte kan fly.. eller vända ryggen till. Rädslan, EGOT, rösten som har fått leva vidare, generation efter generation. Demonen, mörkret som letat sig in, hittat kryphål i varje liten skörhet, växt sig stark, till och med skördat liv, liv som inte orkat kämpa emot längre.

Mig besöker den inte så ofta längre. För jag har bestämt mig. Jag har synat dens krafter. Det gör den svagare. Men jag behöver vara vaken, klarsynt, för den kan byta skepnad, när som helst. Men jag har bestämt mig.

Det är därför jag ibland känner mig trängd.. när panikångesten slår på.

Jag har beslutat mig för att välja friheten och det är som att jag går igenom en tunnel. Denna tunnel består av en början och ett slut. I denna tunnel finns en massa mörker och läskiga saker, ibland är det så läskigt att det gör ont.

När jag väl börjat gå, då har jag fattat ett beslut. Jag har bestämt mig för att gå igenom tunneln.. och när jag har det, så kan jag aldrig gå tillbaka, aldrig. Jag måste fortsätta framåt, oavsett hur ont det gör eller hur läskigt det är. Jag kan heller inte vika av, för det är en tunnel. Jag kan välja att stanna, men då kommer bitterheten till slut och tär igenom varje cell, det är den långsamma döden..och jag har fattat beslutet, så det är bara att fortsätta gå.

Mitt i allt detta läskiga så tittar jag tillbaka ibland, med saknad och sorg.. för med varje steg, så lämnar jag något bakom mig. Trygghet, det jag känner till, minnen, föreställningar som känts sanna. Jag lämnar delar av mig själv. Så ibland tittar jag bakåt med sorg och ledsamhet.. men jag har bestämt mig, så jag fortsätter framåt. No matter what. För även när det är som mest läskigt och smärtsamt, och jag önskar att jag kunde, så kan jag aldrig återvända.

Vi kan aldrig igen bli omedvetna om det vi blivit medvetna om. Även om vi ibland önskade att vi inte visste.

Såhär kan kännas för mig ibland, på min resa till den vilkorslösa kärleken.

Jag har bestämt mig. Jag är påväg dit, och det innebär att syna, att möta, att våga. Lager efter lager.

Oavsett vilken tunnel du valt att gå igenom, fortsätt framåt, det kan göra ont, men du har bestämt dig för något större.

” Från en vildhäxa till en annan “

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *