Tacksamhet!

Godmorgon!

Idag vaknade jag upp kände mig sjukt jäkla tacksam! (och fett trött… typ överkörd av en lastbild – känsla trött). Men om vi fokuserar på tacksamheten så är jag så otroligt tacksam för mina nära och kära. Vänner och familj.

Det finns mycket i livet som är fett nice, men i slutet av dagen är det finaste för mig att känna tillhörighet. Att få lov att känna mig uppskattad för den jag ÄR, inte vara för det jag gör eller för allt det som syns på utsidan. Idag vet jag att jag kan vara mig själv till 100% med mina vänner.. att jag kan visa hela mig, och DET är jag såååå tacksam för. Jag tror att jag är extra tacksam över just detta, för att jag i mina ” yngre dagar” 😉 , hade jäääätttee svårt att känna tillhörighet och gemenskap, även om jag även då hade många fantastiska människor i mitt liv. Men det berodde ju på att jag höll tillbaka mig själv väldigt mycket, att jag hade mycket fasad. Såklart att man känner sig ensam då. I det fallet spelar det ju ingen roll hur mycket vänner man har. Fasader håller gemenskap och samhörighet på avstånd.

Så nu inser jag att jag är otroligt tacksam över mig själv också! Att jag har steg för steg har vågat välja ärlighet och autenticitet.

Och så är jag fett tacksam över att jag ger mig själv tid på morgonen så att jag kan spendera tiden såhär, med mitt svenska morgonkaffe 😉

Vad är du tacksam över i ditt liv? Vad uppskattar du hos dig själv? Hur ofta lägger du ditt fokus där?

Om det känns svårt att komma på vad du är tacksam för, vänd på frågan. Vad skulle du sakna om det försvann?

Ha en fin dag <3

Dansa med demoner

Vi alla, var och en av oss, består av både ljus och mörker. Så som universum.

Vad skulle hända om vi slutade att värdera Ljus och Mörker som Rätt och Fel? Precis som jorden, naturen, lever i acceptans för att solen går upp och ner? Det finns en dag, och det finns en natt, och båda är livsviktiga för varanndra. 

Tänk om hela du är vacker. Alla sidor av dig? Till och med de mörkaste, skamligaste och fulaste delar av dig? Tänk om vi får tillgång till mer ljus, när vi vågar titta närmare på mörkret? 

Verkar det läskigt? Skulle dagen förneka natten? 

Inatt fick jag möta en del av mitt mörker. Ett mörker som jag inte sett på länge faktiskt. Rädslan av att välja fel. En av mina djupaste sociala rädslor.. att välja fel, så att människor kan döma mig.. och att jag då riskerar att bli avvisad. ( Det gör fett jävla ont att bli avvisad, fy fasiken ). Det roliga är att jag för bara någon vecka sedan hade skrytet till en vän om att jag kände mig som avatar! ;D Typ oförstörbar! Som hanterade motgångar med en klackspark. SÅ jävla roligt att jag veckan efter ligger golvad i min egna känslor och tankar. Det är fan tur att jag har humor… 

Min hemska natt tog fart när jag satte mig och skulle skriva på ett inlägg som handlar om hur vi ofta dömer och förtrycker våra kroppar, och det osunda synsättet jag upplever att vi människor har överlag till vår egen och andras kropp. Vår sätt att se på våra kroppar och vårt utseende innehåller mer fördomar och föreställningar än marabou mjölkchoklad innehåller socker ;D 

Well… Jag kan säga såhär, jag misslyckades TOTALT med det där förbannad inlägget. Det som hände i stället var att efter några timmars skrivande så satt jag själv i så mkt dömande och värderande i möte med min egen otillräcklighet och rädslan för vad andra ska tycka och tänka, så att jag börjar undrar om jag över huvudtaget har gjort det där “inre arbetet” som jag påstår att jag har! Skämt och sido… misslyckande är en del av livet, det är väll bara att tacka för lärdomen 😛

SÅ! Jag överlevde en natt, dansandes med demoner. Och nu sitter jag här med ett inlägg om misslyckanden och att acceptera mörkret i stället. För det är precis det som jag upplever gör livet lätt, även i det svåra. Att tillåta sig att misslyckas.. att tillåta sina rädslor komma upp till ytan, och faktiskt våga möta och hålla sig själv när det känns som värst. Jag upplever att det är där vi läker. Ibland är det liksom bra att brytas ner, för att kunna bygga upp.. och få mer tillgång till sig själv och sin potential. 

Nog babblat om det, jag tror att du fattar poängen. Och gör du inte det, så spelar det inget någon som helst roll! Jag tror att mitt misslyckade inägg kommer att bli lyckat någon gång, snart hoppas jag 🙂 När jag är redo. Jag kan börja med att erkänna att jag är en gammal matmissbrukare, som föraktat och avskytt min egen kropp i många år. Därav tycker jag att det är ett viktigt ämne att samtala om. Just hur vi dömer, kritiserar, jämför och misshandlar oss själva och våra kroppar. Jag önskar ALLA människor i världen friheten till att älska och njuta av sin egen kropp, sitt eget varande. Att tillåta sig själv att äga de tempel vi lever i, oavsett vad det skulle innebära för var och en.

Sååååå från det ena, till det andra så skulle jag vilja avsluta med ett påstående: Din kropp är konst.

Din kropp är DITT tempel. Fult och fint finns inte. Det är påhittat. Vem fan är jag, du eller vemsomhelst att bestämma vad som är vackert för DIG?! 

Hur fri skulle du vara, om du vaknade upp varje morgon med vetskapen om att din kropp är konst? Om detta var din sanning, vilka val skulle du göra?

Godnatt. 

                  Foto: Isabella Bockarovski

Våga utforska smärta i jakten på frihet

Längtar du efter frihet? Jagar du friheten? Skaver rastlösheten under ytan? Vad är det du jagar? Perfektion?

Det perfekta livet.. vad är det?

Vad skulle hända om du gav upp? Om du kastade in handduken, släppte garden, drog av masken och vågade möta världen som den du är. Naken, avskalad, hudlös. Fullständigt operfekt och perfekt på samma gång.

I detta inlägget vill jag att du ska vara nyfiken på dig själv. Ställ dig frågan, hur mycket begränsar du dig i ditt liv för att undvika obekväma och smärtsamma känslor eller tankar? 

I detta fallet så pratar jag om smärta kopplat till våra “sociala rädslor”. Alltså smärtan i exempelvis att bli lämnad, avvisad, sviken, förödmjukad, orättvist behandlad eller vad som än kan trigga oss i möte med andra människor. 

På många plan är jag idag en väldigt fri individ. Jag känner mig fri kopplat till mycket, och många av mina tidigare begränsande föreställningar om saker och ting har liksom ” lämnat ” mig.

MEEEEN! De senaste året har jag kunnat se att något som fortfarande begränsar mig i livet är min extrema rädsla för att bli bortvald! OMMMGGG, jag sa det. Fy fasiken. 

Jag vet inte om jag kan förklara detta i ord eller text, men känslan av att bli bortvald av människor som jag verkligen släppt in på djupet är HEEEEEMSK!! Som att någon tar mitt hjärta och sticker 1000 nålar i det, samtidigt om magen vrider sig ut och in och jag inte vet om jag ska svimma eller kräkas. All vätska i hela kroppen typ försvinner någonstans och jag blir heeelt torr i munnen. Ja.. Alltså det låter så löjligt.. lite som att min reptilhjärna är större än hela mitt huvud och mitt känslossystem ligger på helspänn i väntan på att bli slaktad. ( För dig som känner igen dig är en bra strategi att inte släppa in någon på djupet. Men det vet du säkert redan 😉 ) 

Ja.. ungefär så ser det ut på min insida när jag känner mig bortvald och avvisad. Panik. 

Det finns många bra strategier för att undvika denna smärta. Mina 3 bästa tips är: 

  1. Missbruka. I mitt fall har mat och träning fungerat bäst. Ångestreducering deluxe. 
  2. Stäng ute alla. Ingen kommer in. Ingen kärlek heller. Tryggt och skönt. Full kontroll. Ensam är stark. 
  3. Anpassning. Känn in och analysera alla människor du träffar så att du förstår hur dom fungerar och kan anpassa dig till alla deras behov. Så kan dom aldrig göra dig till fel.

Ja, och så kan vi ju hålla på. Kontrollera sönder oss själva, så att vi slipper komma ens i närheten av smärtan.

Resultatet av dessa strategier: Självutplåning. Ett liv i begränsning. 

Mitt bästa tips om du vill bli fri är något helt annat. Något som jag upplever att dom flesta människor inte vågar välja, för att det gör så ont och känns så sjukt utmanande. Jag vet.. för jag har valt att göra det gång på gång. Varje gång har jag hatat det lika mycket och undrat varför i HELVETE jag utsätter mig för detta. Men efteråt är jag tacksam för varenda gång jag valt. För det är precis det som har fått mig att uppleva total frihet gång på gång. Det är de valet som gjort att jag växt och blivit mer av den jag verkligen är, bakom alla fasader.

Nummer 1. ( Den som suger mest ). Välj att ta ansvar för dina egna känslor – Projicera inte på någon annan.  Ingen annan kan såra dig, om du inte redan har detta såret i dig. Det är bara när vi tar andras åsikter och val personligt som det gör ont eller triggar oss. Kom ihåg att vad andra väljer, tycker eller tänker inte har ett skit med dig att göra. Det handlar om dom och deras föreställningar, och det som väcks i dig handlar om dig och dina föreställningar. 

Nummer 2. MÖT SMÄRTAN. Så enkelt, men så skrämmande. Skippa strategin, släpp taget, låt rädslan, ångesten, ledsamheten, ilskan eller vad det än kan vara för dig, ta plats och känn igenom skiten. Många gånger är vi rädda för känslor för att vi tror att dom ska typ fastna och stanna för alltid… men när vi tillåter känslorna att ta plats så försvinner dom snart. Känslor är bara ett signalsystem för olika behov. Men när vi förtrycker känslorna eller tankar, så ligger dom där och puttrar och växer, vilket i långa loppet får oss att må dåligt. 

Min egen upplevelse av att tillåta sig att känna smärtan är att den bara kommer och passerar. Ibland för att aldrig mer dyka upp.. och ibland för att återkomma några gånger tills jag faktiskt inte är rädd längre. Av egen erfarenhet så är dom ”djupaste” rädslorna, dom som kanske återkommer fler gånger på olika områden av livet. Jag upplever att för varje gång jag väljer att vara medveten om min rädsla, och möta den så växer JAG i ställt för smärtan. 

Jag har bestämt mig för att bli fri ifrån beroendet av andra människors godkännande. Jag är operfekt men jag gör alltid mitt bästa. Att jag blir bortvald handlar inte om att jag gjort fel eller är fel. Utan det handlar bara om att vi alla har olika behov, olika sätt att se på saker och är på vår egen resa. 

Så, avslutningsvis på dessa måndagstankar; Hur fri skulle du vara om du var jäkligt trygg med dig själv och att du kan hantera smärta som uppstår? 

Tänk om du är fullständigt perfekt, i all din operfektion. Mötet med dig själv, acceptans i att vara människa.

Foto: Isabella Bockarovski

Varje gång livet suger så har du möjligheten att lära känna dig själv

Vid 21 års ålder insåg jag att jag stod inför ett viktigt beslut. Jag hade hamnat i ett vägsjäl, och det fanns bara en sak att göra. Att väja. De valet jag stod inför var att leva eller dö. Jag valde livet.

Jag fattade beslutet med ett enda fokus, och det var att finna djupet i mig själv. Att älska, respektera och njuta av mitt eget varande oavsett vilka utmaningar livet vill roa sig med att plåga mig med.

Med ett fattat beslut av att fortsätta leva så insåg jag också att jag har X antal år på denna planet oavsett om jag gillar det eller inte. Det betyder att jag behövde acceptera allt som livet innebär. Det betyder att jag behövde acceptera all den smärta jag upplever att livet levererade där och då, och att jag behövde acceptera det absolut svåraste; den jag är. För någonstans förstod jag, att bakom allt självhat så är den enda relationen jag någonsin kan ta för given, relationen till mig själv.

Idag älskar jag livet, och ofta älskar jag mig själv på djupet.Jag tycker att det är underbart att leva och få möjligheten att uppleva livet från en människas perspektiv. Dock mår jag inte så himmla bra alltid. Jag är fortfarande en känslig individ och vissa perioder mår jag fruktansvärt dåligt, trots att jag jobbat aktivt på min egen utveckling i många år.

Vad är skillnaden? Skillnaden är att jag efter många års träning vet vad jag behöver när jag inte mår bra. Jag ser mitt dåliga mående som en signal till att jag behöver lyssna inåt och göra en förändring i mitt liv. Jag ser mitt dåliga måeende som en möjlighet att växa och utvecklas. Jag vet att varje gång jag möter min inre demoner så har jag oftast trampat över mina egna gränser… eller så är jag i en tillväxstfas där jag växer, och det är naturligt att det är utmanande.

Tänk om det är såhär, att varje gång livet suger så har du en gyllene möjlighet att komma närmare och lära känna dig själv?

Vad skulle hända om du vaknade varje morgon, och utforskade dig själv? Tänk om du skulle sluta slå på dig själv, och bara vara Nyfiken?