Det är modiga människor som vågar gå djupt in i mörkret och tända lampan.

Det fanns en tid då jag behövde mod för att ta mig ur sängen, sätta fötterna på golvet och möta mig själv. 
Det fanns också en tid då jag behövde mod för att ta mina fötter, gå ut genom ytterdörren och möta världen. 
Nu behöver jag vara modig när jag står här på klippkanten, med ett hjärta som rusar i skräckblandad förtjusning.

Att se sanningen kan göra ont. Det kan vara mer skrämmande än någonsin att leva i sitt fulla uttryck och att stå i vem vi verkligen är bakom den hårda ytan. 
Modet behöver vara stort när jag inte längre kan förneka den delen av mig själv som jag en gång trodde var så fel. Som jag begravt i det mörkaste mörker. Så djupt att jag glömt bort vad det är jag sökt efter i alla dessa år.

Jag sökte och skalade av lager efter lager. Plötsligt såg jag glimtar av sanningen, min sanna essense. Det jag begravde har börjat kalla hem mig och nu behöver jag mod. Det är dags. Det är dags att följa hjärtat, släppa kontrollen och möta det jag en gång i tiden vilje dölja för omvärlden.

Det gjorde ont och krävdes mod att våga se sanningen. Nu krävs det mod att stå kvar i den.

Det är modiga människor som vågar gå djupt in i mörkret och tända lampan, trots ovissheten om vad som kommer att bli synligt i ljuset.

Foto: Claudia Boysen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *