I am not yours, and I never will be.

If I have to wear high heels on a party, I would rather go to the forest, dance barefoot with the trees and make love to the moon.

I am not yours, and I never will be. The beauty in me is not for anyone to own. The moment you fell in love with me was the moment you saw ME. Not my skin, not my clothes, not my hair or my atitude. You saw my soul. And you fell in love. That’s way.. I am not yours. My soul is free.

You are not mine, and you will never be. The beauty in you is not for anyone own. We play, we love, we share.

Maybe we don’t play together forever, but I know one thing for sure. My soul will always dance among the stars, just because I met you.

I do my lips. I do my breasts. For who? For him? For you?

I do my lips. I do my breasts. I spend all my money on my hair and that perfekt jeans fitting my as.

For who? For him? For you? So I can prove I am worthy your Love?

I spend hours with my face in my phone, edit a picture, so I look perfekt.

For who? For him? For that girl he fucked insted of me? To prove I dont care?

I go on that big party whit that fancy shit, beautiful face whit High heels fucking up my feets, hurting as FUCK.. I can’t even dance to my favorite Songs.

But I look good. Do I have fun?

For who? For him? For you?! For the beautiful girls he looks at over his shoulder?

PLEASE BITCH. I can promise you one thing.

If I do my lips, it’s for ME. If I do my breasts it’s for ME. If I spend money on hair and clothes, it’s for ME.

If I have to wear high heels on a party, I Will rather go to the forest, dancing bearfoot whit the trees and make Love to the moon.

Girls, girls, girls. Whatever you do, do It for YOU. If you looking for the Love of your Life… take a GOOD DAMN LOOK IN THE MIRROR. And you realise you allredy have it.

You are worty. You are love. You are sexy as fuck. With or without makeup, High heels or a man.

Poetry of the day.

Ge dig själv gåvan att äga din egen skit!

Det senaste månaderna har jag fått möjligheten att utforska delar av mig som jag inte visste fanns. Som jag föraktat och i det förnekat. Någon som jag förr skulle kallat en hemsk människa.

Jag har utforskat hur det är och hur det känns att vara en förövare. Mitt djupaste mörker, som legat gömt i många år har blivigt synligt i ljuset. Det mest förbjudna.. En människa som hatar.. som vill hämnas, som vill trycka till. Som vill såra.

Jag har känt hat, djup besvikelse, ilska och skam. Jag har fått möta en förövare. En människa som skadar och gör illa. Även om inte så i den fysiska verkligheten så för mitt inre.

Allt började med att jag fick en gåva. En möjlighet att växa. Gåvan var att Jag blev djupt sårad och sviken, flera gånger under en kort period.

( Btw, så tror jag inte på någon annan människa kan såra oss om såret inte redan finns i oss, Its all about me )

Jag ljuger om jag påstår att jag sett det som en gåva hela denna perioden. Det har jag inte. Trots att jag redan vid första smällen började knarka youtube klipp och läsa böcker om kärlek och förlåtelse så fick processen ta sin tid, ta plats. Jag har projicerat, hatat, tappat hoppet, krossat mina egna drömmar, kännt ilska mot människor som inte förtjänar det, piskat mig själv, stängt mitt hjärta, byggt murar, varit hård och kall, sagt saker för att såra, legat sömnlös i dagar, kännt oro, varit bitter, gråtit, slagit sönder kuddar… listan kan göras längre.

Tills för en tid sen, när jag insåg på djupet.. att allt detta förak inte är något annat än självförakt. Jag beslutade mig för att äga min egen jävla skit. Att all denna smärta inte är någon annans än min egen. Att sluta projicera. Och om jag inte vill leva ett liv i misstänksamhet och bitterhet, så behöver jag lära mig att älska, oavsett andra människors val. Oavsett risken det innebär att vara sårbar. Jag behöver riva murarna igen. Jag behöver bli ännu bättre på att inte ta saker personligt.

Hat, långvarig ilska och bitterhet är förgörande.
Men Jag insåg, att i slutet av dagen, så förgör det ingen annan än MIG själv.

Jag bestämde mig för att äga min egen smärta. Det är skönt att skylla på andra, men det är kortsiktig och långdraget. Jag förstår verkligen varför vi människor är experter på att skylla ifrån oss och lägga skulden på andra. För FY FAN vad ont det gör att äga sin egen skit. Men jag insåg att det är ända vägen till min egen frihet.

Så, Jag plockade upp mig själv från golvet. Tog varma bad, gick långpromenader i naturen, skrev ofiltrerat, andades djupt, och tillät mig att känna smärtan. Att äga den. Att låta den ta plats. Till en början var det så smärtsam att det var fysiskt ansträngande att röra sig ? Snacka om att gömma sin skit i mörkret. Skammen är värst.

Gåvan jag fått är att lära mig kraften bakom förlåtelse. Att älska villkorslöst. Att förstå människor som bär på ilska och hat. Att läka mitt eget mörker. Att bli ännu mer äkta. Att acceptera min egen förövare. Att frigöra mörkret i mig så att mer ljus kan ta plats. Att utveckla medkänsla.

Men framför allt!! Att lära mig att inte ta andras skit personligt. Ditt skit är ditt skit. Mitt mörker är mitt mörker. Andras val har ingenting med mig att göra. Vi alla är på en resa, och vi alla väljer att agera olika för att få dom lärdomar vi behöver för vårt eget växande. När vi börjat förstå det på djupet, så kan vi sluta hata och kriga. För inget är personligt. Vi är bara speglar av varanndra.

Jag är inte klar, men jag är påväg. Murarna runt hjärtat spricker och sprickorna blir större. Jag är fett tacksam!! Jag gör mitt innre arbete, och det ger mig ett rikare liv. Tack för er där ute som är min spegel. 

Jag vill ge dig möjligheten att fundera över vilken gåva dina utmaningar just nu är till dig? Vad är det som är så bra, med den smärtan du möter just nu?

Love 

Do you want her? Well, are you ready?

Do you want her? The woman of your dreams? Well, are you ready?

Are you brave enough to hold her when she’s broken and great enough to stay when she’s more powerful than you?

The woman who knows her true inner self do not want anything else than a man who is brave enough to let her be the powerful, free spirit she was born to be.

Do you want her? Are you brave enough?

 

I learned to stay when my living love needed to explore his life, even if it hurts like hell.

Writing as hell with no sleep and too much coffee. Soon I have a book. A book of feelings and no filter. A book that tells the truth, dark as light. Like beauty and beast.

Some days it feels like I’m the worst person on this planet. It fills my heart with hate and anger. If I’m not kind to myself, I’m easy to attack someone who comes too close to my heart. As if my vulnerability needs protection or something. Some days I love myself and everyone I meet unconditionally. I see the beauty of me and everyone else. I have easy for laughter and feel happy for no reason at all.

The last two years of my life have been intense. A beautiful time. Full of happiness, love, beauty and pain. I have learned a lot. Pain and love. Happiness and sorrow.

I learned to fully open my heart and love a person as hard as I did not think was possible.

I learned to dare to trust a person without trust.

I learned how painful it feels to be the one who hurts another when I choose my truth.

I learned how it really feels to be heartbreaked and keep myself through a pain I have never experienced.

I learned to stay when my living love needed to explore his life, even if it hurts like hell.

I have learned how beautiful a relationship can be when we both can cry in each other’s arms for hours and then laugh at how we hurt each other when all we wanted was to be loved.

I learned how to set limits before it is to late.

Now I learn how I love with an open heart even though I feel scared.
Now I’m learning how to let go of what’s been and watching what is now.
Now I learn to be soft and loving in a tough world.

I learn a lot. I’m thankful. I love my trip.
I learn to stay soft and open without stepping on my own limits.

I’m not there yet, but I practice daily. And I’m ready to be a bigger person than I was yesterday.

Thanks to you because you are a reflection of myself. So that I can grow.

Today’s poetry. No filter.

Fimpa lögnen om perfektion

Jag faciliterar inte på kurser i personlig utveckling för att jag på något vis är klar. Jag faciliterar inte på kurser för att jag är perfekt, eller för att jag inte har något mer att utvecklas eller växa i. Inte heller för att mitt liv aldrig kommer med utmaningar som jag ibland tvekar över om jag ska klara av.

En stor ”lögn” som väldigt många tror på är att bara för att någon arbetar som coach, föreläsare eller kursledare så betyder det att den människan inte har några problem eller att livet inte kan kännas utmanande och tungt. Precis som att vissa yrken kommer med pressen av att du på något sätt är fulländad, och om du själv skulle råka ha en dålig dag, månad eller år så är du en fet bluff och borde arbeta med något annat?

Jag faciliterar och håller kurser i personlig utveckling av andra anledningar än att jag är perfekt.

Nummer 1. Jag har en grundläggande passion för medvetande utveckling. Passionen för utveckling.. att spränga ramar, boxar, föreställningar och begränsningar. Den passionen följer mig dag ut och dag in, i det mesta jag gör. Det är liksom JAG. Oavsett vart jag befinner mig så har jag en ständig dragning till att bli mer, att våga leva ut totalt. Att ifrågasätta boxen jag är i just nu, stor som liten.

Självklart för att jag i mer än halva mitt liv har levt otroligt begränsat, totalt styrd av mina sociala rädslor. Det finns ingen del av min coaching som inte kommer ifrån egna erfarenheter.
Allt jag lär ut kommer från en daglig praktik. Inte bara från något jag läst i en bok. Jag lever som jag lär, även om vissa områden tar låååång tid för mig att växa i. Även om jag kan misslyckas 100 gånger om. Så fortsätter jag praktisera, för att bli mer av mig. Jag faller, reser mig, och fortsätter framåt. Jag gör mitt inre arbete.

Anledning nummer 2.
Jag älskar att bidra till människors växande. Det ger mitt liv en större mening.

Anledning nummer 3.

Jag är fett jävla grym på att vara totalt ickedömande i möte med andra människor.
Det betyder att jag har en unik förmåga till att hålla ett space för människor att kunna vara allt dom är bortom dömande, åsikter och värderande. Med det så skapar jag en trygg och kärleksfull miljö. I en trygg och kärleksfull miljö kan människor tillåta sig att bli sårbara, släppa sina fasader, försvar och masker.

DÅ sker utveckling av potential, förändring och växande. Det ger människor möjlighet till att släppa taget om rädslor och strategier som hindrar dom från att göra eller leva på de sätt dom önskar just nu.

Jag är fett stolt över att jag arbetar i Unfold Transformation. Det är den perfekta plattformen för mig och mitt team att skapar möjligheter för människor att släppa taget om saker som har passerat bäst före datum och ta nästa steg mot sina drömmar och mål. Att skapa och arbeta på ett hållbart sätt som vi verkligen tror på.

I Oktober håller jag tillsammans med mina kollegor Pamela von SabljarHanna Maria Alestam och Tor Idris Hansson Unfold Life. En kurs i avancerad självkännedom.

Vi är inte där för att vi är bättre än dig. Vi är där för att vi älskar att bidra till människor. Vi är där för att vi älskar att bidra till oss själva och vårt eget inre växande. Vi är där för att hålla space för dig som vill utveckla din medvetenhet kring vad du verkligen drömmer om och vilka rädslor som håller dig tillbaka.

Du som deltagare kommer inte hit för att du är fel, dålig, operfekt eller misslyckad. Du kommer hit för att du är fett grym, unik, nyfiken och vill ha nya perspektiv. Med en oändlig potential som är redo att ta plats.

Hejdå för idag! 

I am a child to the forest

I am a child to the forest. The nursing trees just standing there… holding space for me.

No jugement, no opinions. Holding me when I let go of heavy things, I’ve hold on for too long. Holding me when I cry. Holding me when the anger explode in my chest, holding me when I fall into my Darkness. I ask questions. I get answers more clearly than in months. 24 hours, with only me, the forest, my sleeping bag, water and notes. No phone, no people, no distractions.

I heal. I see things clearly. I make decisions. Thank you trees. Thank you mother earth for holding space for me. I heal.

Jag antog utmaningen att ha ett 24 timmars möte med mig själv, mitt i skogen. Jag valde att fasta. Hade endast sovsäck, vatten, buljong och möjlighet till att göra en brasa. I tystnad och ensamhet lät jag mig falla in i naturens magiska varande. Det händer något med människan, när vi konektar med naturen på detta sättet. När vi inte avbryter mötet med oss själva med olika distraktioner. 

När tankarna lägger sig och känslorna kommer upp till ytan, så finns där inget annat autenticitet. Jag, totalt äkta, perfekt som operfekt. I naturen kan vi vila, vara oss själva totalt. Det kan vi annars också, men dom flesta av oss väljer ändå att hålla uppe någon form av fasad. Och så längtar vi hem, stänger dörren bakom oss och pustar ut? Förr hade jag det så jämt. Trodde alltid att jag behövde space hela tiden.. men igentligen handlade det mest om att jag bar en fasad av vad jag trodde att andra ville ha mig. Det är ganska utmattande! ;D Jag lovar. 

Nuförtiden kan jag säga att jag är väldigt mycket mig själv, i alla olika sammanhang. Men blev medveten om att jag kan vara det ännu mer. Nästa gång jag är tex på jobbet så ska jag föreställa mig att alla är träd! 😀 Så spännande. 😉 

Svek och Tillit

Du svek mig. Jag blev ledsen.. omfamnade mitt eget mörker och förlät dig.

Du svek mig igen. Jag blev rasande. Draken i mig som jag inte visste fanns tog plats. Jag omfamnade mitt eget mörker och förlät dig.

Du Svek mig ännu en gång. Jag blev vansinnig, sårad, och tappade tron på vänskapen, på kärleken.

Jag stod kvar, omfamnade mitt eget mörker, och förlät dig.

Jag tittade på ditt mörker. Såg vem du är bakom. Såg alla gånger som jag svikit dig. Valde att se alla gånger som jag sårat dig. Och Jag förlät mig själv.

I samma stund som jag förlåter dig, så förlåter jag mig själv.

För vi är ett. Du är jag.. jag är du. Det som finns i dig, finns i mig. Som en dans bollar vi sveket mellan varanndra tills vi båda står kvar.

Sårbara, utan filter. Nakna. Omfamna varanndras mörker, med vetskapen om bådas ljus.. bakom vårt mörker.

I samma stund som förlåtelsen tar plats, kände jag tilliten, Starkare än någonsin.

Det är lätt att älska när allt är lätt. Det är lätt att stå kvar när det är vindstilla.
Men kan du stå kvar när stormen kommer? Älskar du när allt är svårt?

Vad är tillit? Tänk om tillit är när jag står kvar. I både ljus och mörker. I medvind och motvind.

Min tillit är starkare än någonsin. Tack för den krigarkvinna jag är. Tack för att jag får växa i möte med dig. Tack för att hela jag får lov att finnas. Tack för att du älskar mig, för allt jag är. Tack för att du tillåter ditt mörker komma fram i ljuset.. så att jag vågar tillåta mig detsamma.

Det är tillit. Tack.

Martina Ahlstrand

Detta inlägg skriver jag till dig som vandrar

WOW! ALLTSÅ FUCKING JÄVLA WOW!! Min röv håller på att spricka av… fan vet jag ? Extas eller något!!??

Detta inlägg skriver jag till dig som vandrar. Jag skriver till dig som söker. Till dig som har en jobbig jävla själ som hela tiden vet att det finns mer för dig att hämta.

Jag skriver detta till dig som ibland tittar upp mot stjärnorna och längtar hem. Till dig som springer ut till fullmånen och frågar ” varför är jag här? “. Varför är jag människa?

Till dig som vandrar. Du har något mer att hämta. Du vet om det, men du tvekar ibland. Det gör vi alla. Men det finns något bakom tvekan. Något magiskt. Något större.

Det blir mer och mer självklart för mig att vi alla är magiska varelser som är så mycket större än vad vi just nu kan ana.

Våra mönster, filter, rädslor, präglingar, försvar ( kalla det vad man vill ) gör att vi inte ser. Det ligger liksom i vägen för det där
” större”. Och för att bli mer fria, så behöver vi utforska allt det som vi håller så hårt fast vid. Att våga släppa taget. Att våga låta delar av vår identitet dö, så att vi kan födas pånytt. Mer liv.

De senaste månaderna har jag utforskat både mitt enorma ljus men också mitt svartaste mörker. Som yin & yang har hela jag fått lov att ta plats. Det har varit smärtsamt och magiskt på samma gång.

Smärtan har skrämt mig. Jag har varit rädd. Enorm jävla rädd. Men jag har fortsatt välja acceptans och att vara nyfiken. Jag har fortsatt utforska smärtan i stället för att fly ifrån den.

Jag har tittat på mitt största livsmönster som också är det som är mest smärtsamt att se: otillräckligheten. Mina försvar för att inte komma i kontakt med otrillräckligheten i mig har varit kontroll, rätt & fel, ramar, regler, att inte sätta mina egna gränser, och att inte våga välja mina drömmar, för risken att möta mitt mörker.

Det har tagit månader av utforskande. Och nu är jag enormt jävla tacksam över att jag stod kvar. Att jag vågade möta mitt eget mörker. Att jag vågade erkänna, tillåta och. acceptera dom fulaste sidorna av mig.

För vet ni vad. När vi omfamnar vårt mörker och ifrågasätter våra försvar, så blir vårt liv större, vår verklighet expanderar och du ger dig själv mer frihet.

Och plötsligt har vi fler lekplatser att leka på.

Till dig som vandrar. När du inte orkar mer.. när du känner att du inte vill mer. Vilken del av dig är redo att dö? Vilken del av dig har fyllt sitt syfte och passerat bäst före datum?

Vilken del av dig behöver du släppa taget om, så att en större du kan få ta plats?

Vi alla är ljus. Vi alla är mörker. ❤️ Som en dans. Livets dans.

Something is dying. And I’m ready to be more.

I always see the beauty and the goodness in everyone.

I always forgive to fucking easy.

I always understand. I Will always understand why people acting as they do.

I always look att people’s actions whit love, and see them for what they really are.

And now my heart is tired. My heart is a fucking mess and Im FUCKING tired of understand, and to forgive, and to see the good in everyone.

My kind heart is not fore sale anymore. Please, get the fuck outta my way.

Now, I can se the victim I’ve become, trying to be mother fucking Theresa. I Will forgive myself. Forgive me. I will heal. I let the anger take place, to balance. I will find me. Something is dying. And I’m ready to be more.

Bye.