I am not what you think I am

I am not what you think I am.

Im not the human you met yesterday. Im not my uniform. Im not my skin, Im not the colour of My eyes. Im not My actions. Im not My mistakes. Im not My backgroud, Im not The thought which just passed by. Im not My sorrow, Im not My desires.

I can tell you What I am. I am everything. Im everything I just Said Im not, and more.

Im the light. I am the Darkness. I am LOVE, I am Life. I am made of stars conected to the universe. I am everything. And so are you.

Do not deny. Be.
Be everything. Enjoy the light, enjoy the darkness. Enjoy your human Being. You are everything. You are the stars. Remeber?

In the head of this fucking awsomeness, Living a Life as a Human. ?

Det enda som spelar någon roll i slutet av dagen är hur mycket jag tillåtit mig att älska

Som högkänslig person har umgänge alltid varit en stor utmaning för mig. Ända sen jag var liten så har jag ofta trivts bäst i mitt eget sällskap och när jag umgåtts med vänner så har jag föredragit kortare stunder. Jag har så länge jag kan minnas fått höra ” Martina, du har aldrig tid! ” och har ofta burit med mig en skuld kring detta. Skuldkänslorna har varit en riktigt plåga och jag har kännt mig otillräcklig i möte med mina nära och kära. För att bli kvitt skulden så har jag gång på gång försökt att bli “bättre” på att träffas oftare. ( uppenbarligen har jag misslyckats för jag får fortfarande höra detta med jämna mellanrum, såhär 29 år senare) ?

För tre år sedan var jag på en kurs i avancerad självkännedom där jag under en övning blev utskickad i skogen med en fråga som löd ungefär såhär: Föreställ dig att du har nått åldern 90 år och tittar tillbaka på ditt liv. Vad är du tacksam för att du valde och vad ångrar du?

Svaren jag får av mig själv låter olika från gång till gång, men grundar sig i samma kärna, och det är Kärlek, Gemenskap, upplevelse.

Jag inser att det enda som spelar någon roll i slutet av dagen är hur mycket jag tillåtit mig att älska. Att älska mina nära och kära, att älska mig själv, dagen, naturen, livet. Att tillåta mig att se någon på djupet och att våga bli sedd. Att gemenskap inte behöver handla om hur mycket eller hur ofta du träffar någon, utan hur mycket du tillåter dig att vara hela du i mötet med en annan människa.

Om jag ångrar något i slutet av dagen så är det min brist på närvaro. Om jag är tacksam och lycklig i slutet av dagen så handlar det oftast om att jag verkligen vågat älskat.

Jag vill avsluta med att säga stort tack till alla ni underbara människor som förgyllde min födelsedag med sms, fb inlägg, samtal och fysisk form. ❤️ När jag är 90 år och tittar tillbaka på mitt liv så vet jag med säkerhet om att jag kommer vara djupt tacksam för alla vackra möten jag haft med var och en av er, på olika sätt. Tack som fan!

You just have to surrender

Run, run, run. Run as fuck.

What are you trying to escape from? The demon? Oh, that one.

You can run, my friend. You can run as fuck. It doesn’t matter where you are and how much you try to controll it, it Will find you.

The demon is inside of you, you know. Its a part of you. And It will find you. It dosent matter where you are. It Will.

Dont be afraid.

You just have to surrender.

Do not run, My friend. Surrender. And you will be free.

Den perfekta kvinnan… den perfekta mannen.

Den perfekta kvinnan.. den perfekta mannen. Hahah vad fan är det?! Så LITE det har med kärlek att göra ? Kärleken sitter inte i huvudet, den finns i hjärtat… hela tiden. När du är närvarande. ❤?? Jag ser dig. Du ser mig.

Jag älskar dig. Jag verkligen, verkligen älskar dig.
Att ligga nära dig när du sover. Att känna värmen från din kropp. Att smälta in i dig. Att känna dina andetag. Lycka och tacksamhet ligger som ett lager över mig. Jag hör dig andas. Totalt närvarande. Upplever ditt varande. Älskar dig, dina andetag. Jag älskar. Jag älskar att älska. Jag älskar att älska dig. Att älska oavsett hur mycket du vågar älska mig. Tacksam som fucking helvete! Fan vad jag älskar att älska dig. Inget annat spelar liksom någon roll.

Tänk om den villkorslösa kärleken uppstår när vi tillåter oss att vara totalt närvarande med en annan människa? Att se varanndra. Att våga se varandra, men också att våga bli sedd.
Jag ser dig. ❤

Can you save the world on the inside of a cage?

Can you save the world on the inside of a cage?

My whole life I was searching for freedom. Many years I was desperate. I ran around, like a rat race, chasing what I thought was freedom. I thought freedom had to do with the things around me, things outside of myself. For a long time I was angry, frustrated and hateful against the world. I was judging being human and all that comes with it. But one day I began to understand. I began to understand that I was a prisoner in my own body and to be human means that I am the only creature on this planet who can choose my own freedom. In that moment I really understood what freedom means.

Freedom is to be all I can be. Freedom is to love unconditionally. Freedom is to fill my purpose in this world, follow my passion to make the world a better place. Freedom is TO BE ME, the one I was born to be before the fears took control and undermined my feelings and desires.

Freedom is to follow the dreams! Freedom is to follow the heart. So stop judging yourself and others. Do what ever makes you happy! Let yourself out of that fucking cage. The cage that holds back all of your potential and your unique voice which contributes to the world!

What if the world is a reflection of what’s inside of us? What if we treat our nature, animals and our fellow humans the same way we treat our own inner self. What can I DO as a human being to stop hate and spread love?

So, I’ll ask again – Can you save the world on the inside of a cage?

Mother nature and all beautiful creatures, that we share this world with, is waiting for human beings to wake up, live out our potential and save what’s left of this planet.

What if freedom starts within, and you are born free. You are a human and that means that you have a choice.

När filtret av otrillräcklighet dras undan så blir allt så vackert

När lyckan är total!! Jag behöver liksom inget då. Det är mitt varande.

När filtret av otrillräcklighet dras undan Så blir allt så vackert. Det är som att närvaron blir du och allt vackert som du missar pga filten av otillräcklighet som legat över dig blir synligt.

Skönhet och kärleken är där hela tiden. Det är tryggt att veta när vi inte ser.

Träden, gemenskapen, solen, kaffet, maten, fåglarna, rörelsen. Allt känns och syns så tydligt. Tacksamheten är ett faktum och lyckan över att vara människa är typ, oförklarlig.

Tänk så tydligt allt kan bli bortom våra lager och våra filter av självklandring.

I mellanrummet, där allt är så vackert kommer människans naturliga skaparkraft upp till ytan. Fucking sjukt jävla tacksam!

Jag vill bara skrika!! LEV MÄNNISKA, LEV FÖR I HELVETE!! ???Att vara levande är att äga sin fucking storm. JAG ÄLSKAR MIN STORM!

Martina Ahlstrand
Martina Ahlstrand

Är du rädd för kärleken? Jag tror vi är lurade ;)

Alltså jag vill typ skrika av glädje! I skrivandet stund vet jag knappt hur jag ska skriva.. för allt bara bubblar och flyger runt inom mig som enda levande storm av lycka och inspiration och SVAR!!

OMG FATTAR NI?! I flera år har jag ifrågasatt kärleken, och känt mig rädd och besviken kopplat till kärlek. Jag har varit så arg på kärleken för att det mest gör ont och man blir helt bortdribblad och tappar sin hjärna och sen blir man sviken och övergiven, men ändå inte, för jag är ju ändå medveten om att smärtan bara finns i mig och bla bla bla bla….

Men ÄNTLIGEN halelulijaaaaaaaa har saker börjar klarna! Jag får svar på mina frågor. En visuell förklaring på känslan jag har är som en molntäckt himmel som börjar spricka upp och ljuset och värmen når min hud!

OMG OMG OMG OMG OMG OMG!!

Just nu vill jag bara krama sönder mig själv och säga TACK för att jag är så bäst som alltid fortsätter ifrågasätt och vara nyfiken trots att jag kan vara så jävla rädd! Ofta blir jag frustrerad på mig själv och tycker att jag är för nyfiken för mitt eget bästa, men i slutändan så lönar sig allt.

För ca ett år sen blev jag djupt förälskad. Jag blev dödskär! Alltså.. Jag tappade hjärnan helt och hela min värld vändes upp och ner. Jag hade flertalet tillfällen upplevelsen av att vara totalt ett med en annan människa. Jag kan säga att det är en av de coolaste upplevelserna jag haft, lätt på min topp 10 lista av häftigaste upplevelser i mitt liv.

MEN… där är alltid ett jävla MEN! 😉 Med all denna kärlek kom också smärta. Mina djupaste rädslor började bli synliga. Gamla sår av svek och övergivenhet, som legat begravda… gud vet hur länge.. började väckas till liv. Och den underbara kärleken började avlösas av enorm smärta.

Här gör vi människor ofta en stor misstolkning av kärleken. Vi tror att kärleken gör ont, vilket gör att vi inte vågar älska! Vi stänger hjärtat. Vi bygger murar… för att inte älska.. för genom att bygga murar och hålla människor på avstånd har vi kontroll. Vi kan aldrig mer uppleva sveket.. eller övergivenheten.. eller vad det nu kan vara som en gång i tiden var så smärtsamt.

SÅ om vi ändå trots alla murar träffar någon som lyckas göra sprickor i väggen så börjar vi kontrollera.. vi sätter former och regler på varanndra för att skapa kontroll. Och där dör det… där slutar vi se varanndra.. där slutar vi växa… Där stänger vi för sårbarheten och närvaron i möte med varanndra.. och så tror vi att kärleken tar slut, men i själva verket så slutar vi utforska.

Men tänk om din förbannade partner som får dig att uppleva så mycket smärta är en gåva till dig. Det är en möjlighet för dig att växa, att läka, att bli mer självständig, att våga, att sätta gränser och att älska en människa mer och mer med mindre och mindre kontroll? Och ju mer du accepterar och älskar dig själv, ju mer kärlek upplever du i din relation. Så enkelt, men så himla svårt ändå på samma gång.

Ber om ursäkt för ett otroligt flummigt inlägg! Men jag är saker på spåren! Och jag känner mig så galet levande just nu! För efter 4 månaders berg och dahlbana i smärta och kärlek så börjar kontroll släppa. Äntligen. Frihet!

Och jag är galet kär i den där jävla människan som jag älskar så otroligt mycket! <3 Tack för att du alltid ser mig och står kvar oavsett formen i vår relation. Och jag älskar mig själv också för den delen! I all min tillräcklighet och otillräcklighet.

Övergivenhet – Redo att släppa taget

Det är dags att läka.

När övergivenheten slår dig. Känslan av att falla.. ingen botten. Jag kvävs. Kväver mig själv inifrån. Andas, går inte.

Oförklarligt? Varför? Rationellt går inget ihop. Jag vet bättre… men ändå tar luften slut.

Identitetslös. Frågasättande av mig själv. Vem är jag? Bottenlös. Känslan av att vara flådd, fast på insidan… känslomässigt.

Det lilla barnet skriker efter trygghet. Efter någonstans att greppa. Någon att luta sig mot. Denna någon är jag själv. Som inte finns? Vem är jag? Upplevelsen är som att flyta runt i universum i desperat sökande efter något att greppa… men inget finns.

Övergivenheten rider. Ett tomt hål blir synligt. Jag söker. Söker efter trygghet, kärlek. Stabilitet. Det som skulle finnas i mig själv, men var?

Jag lutar mig mot mig själv, och faller. Identitetslös. Känslan av att aldrig nå fram.. känslan av att aldrig räcka till.

Den känslan.

Kära övergivna lilla barn. Du är trygg. Det du upplever är här för att läka. Tiden är inne då dina mörkaste sidor och djupaste rädslor blir synligt i ljuset.

Det är dags, det är din tid nu. Det är din tid att stå på egna ben, trygg, i kärlek, för att du är du. Du är någon. Du är älskbar. Sluta prestera.. släpp perfektionen. Du är älskad.

Du har alltid varit älskad. Alltid.

Kära övergivenhet. Det är dags att läka. Tiden är inne. Släpp taget. Undra vad som väntar?

Missbruk – Ett symtom på bristen på kärlek till dig själv

Halleluja. Livet är ett ständigt lärande. Jag skulle nog säga att födas som människa är ett comittment. Ett comittment på ett ständigt lärande och utforskande. Senaste månaderna har jag varit i ett ”ofrivilligt” utforskande kring kärlek. Kärleken till mig själv, till mina nära och kära, till mitt liv, till mitt görande och inte minst kärleken till mitt varande.

För vem är jag när jag bara är? Vem är jag bortom min kärleksrelation? Vem är jag bortom min yrkesroll? Vem är jag utan mina vänner? Vem är jag när musiken inte når mina öron? Vem är jag när livet är tufft? Vem är jag när livet är lätt?

Vem är jag utan mitt missbruk? Vem är jag utan mina begär? Vem är jag utan min personlighet?

Dessa frågor har kommit och gått i mitt liv, vid olika tillfällen. Ibland är frågorna där i lycka, frihet och nyfikenhet. Ibland är frågorna där i fruktan, hopplöshet och frustration. 

Som gammal matmissbrukare behöver jag ibland vara observant på mig själv. Jag skulle säga att jag varit HELT fri ifrån mina ätstörningar i ca 1 1/2 år. Det är svårt att sätta en tid… för min egen upplevelse är att under en process där du går från bekännelse till frihet är väldigt upp och ner. Du kan vara fri länge.. men sen kommer en fet utmaning och så är din hjärna inställd på det som känns mest bekant, i mitt fall att missbruka mat och träning… och så får man ett återfall. Men om jag ska sätta en ungefär tid.. så kan jag säga att mitt senaste återfall skedde för ca 1 år sedan, och innan dess var det ca 1 år. SÅ ja.. oviktigt kanske. 

Som sagt, när man haft någon form av missbruk så behöver man vara lite observant på sig själv. Det är lätt att börja missbruka annat. Saker som kan verka oskyldigt, men som ändå tar dig längre ifrån dig själv. Som skapar distans mellan dig och kärleken till dig själv. 

Jag skulle verkligen påstå att missbruk är ett symtom på att du inte älskar och respekterar dig själv. Min väg till frihet handlade inte om att kontrollera mig själv och lära mig disciplin. Det är inte frihet.. det är kamp. 

Min väg ut ur mitt missbruk var att på djupet börja titta på allt som gömde sig under ytan. Att våga känna smärtan som låg begraven, att acceptera alla mina fula sidor, att förlåta alla gånger jag blivit sviken och övergiven, att acceptera att livet inte är rättvist. Och att älska den jag är, utan att vara duktig, prestera och att se snygg ut. 

Så fort jag missbrukade, var det ett desperat försökt att inte känna. Att förtrycka. Att förneka. 

Mina ätstörningar började ( som jag mins det ) när jag var 12. Vid 21 var första gången jag fattade att jag hade problem. Och där började en resa. Den resan har varit full av skam, av besvikelse, av ledsamhet, blod , svett och tårar.

Men det är inte hela sanningen. Det har också varit en resa full av kraft, lycka, glädje och kärlek. Jag tackar mitt missbruk för att den delen av mig fick mig att vilja bli fri. Inte bara fri genom att bygga upp någon form av disciplin. Utan fri i möte med mitt sanna jag. 

Jag skulle vilja avsluta detta inlägg med att peppa dig som kämpar. Jag vill påstå att du älskabar även om du inte själv ser det. Fortsätt utforska. Förlåt dig själv. Fortsätt välja. Oavsett om ditt liv är mest en kamp just nu, än vad det är nice, titta på din smärta som om det vore nyckeln till den frihet du önskar.

Du föddes hit som en villkorslös kärleksbomb. Allt annat har du lärt dig. 

Din resa. Ditt utforskande. Ditt liv. Det finns så mycket mer för dig, än vad du kan se just nu.

Du begränsar dig själv syster

Hey! Min syster. Längtar du efter frihet? Friheten att vara den du är, accepterad för allt du är?

Hey, min syster. När dömde du en annan syster för det hon gör? När dömde du senast en syster för det hon är?

Hey, Syster…  I samma stund du dömde, tog du friheten från dig själv.

Ditt dömande, är din begränsning. 

Men syster! Döm inte dig själv för att du dömer.

Dömande är en del av människan. Dömande är rädsla. Om du väljer att ta ansvar för ditt dömande, och inser att det inte har med någon annan än dig själv att göra, då har DU makten. Makten att titta på dina egna begränsningar, dina egna rädslor.

Det är först när vi blir medvetna om vad som håller oss tillbaka, som vi kan göra en förändring.

Jag förstår dig syster. <3