Prylar som kickar oss

Trender inom skönhetsindustrin har på senare tid börjat göra mig så förbannat uttråkad. Vi försöker vara speciella, men ser lika dana ut. 
Håret, kläderna, läpparna, prylar som kickar oss, men själen står utanför, avvisad, bortglömd. 
Vart tog livet vägen? Det råa, det som kittlar. Det som skapar mötet, den äkta manifestationen av dig?

Ditt unika uttryck?

Slappna av. Var naken. Öppen. Sårbar. ÄKTA. Acceptera vad du fick. Gåvan som är du.

Jag föddes med dessa läpparna. Jag föddes med detta håret, denna kroppen.

Jag har en liten rumpa. Små bröst. Gråblå ögon. Min hy. Livet har gett mig rynkorna, ärren. Varför ska jag dölja min erfarenhet, min resa?

Tack mamma och pappa för att ni gav mig detta tempel, varför skulle jag förneka gåvan jag fått? 
Det är lätt att falla in där. Jag gör det när jag inte håller mig vaken. Men sen vaknar jag upp, uttråkad, förvirrad och försöker hitta min essense. Längar efter att släppa mig själv fri ifrån dessa kollektiva osäkerheter som tränger sig in som en tjock, osynlig dimma i våra sinnen.

Men vad är SANNING. Det ni ser? Kanske en rynka eller två. Men det är sanning.

Varför låtsats? Så tråkigt, ointressant. Vad tror du ska hända när du visar dig själv? Vem ska döma? En människa? Av kött och blod, som du? 
Jag vill ha ett äventyr. Inte en manual. 
Konversation mellan mig och mig själv. Allt vi ser är en reflektion av oss själva, så jag antar att denna konversation som är levande i mig just nu är en del av min livsprocess och synliggör vilket skit som inte är sant för mig längre.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *