Svek och Tillit

Du svek mig. Jag blev ledsen.. omfamnade mitt eget mörker och förlät dig.

Du svek mig igen. Jag blev rasande. Draken i mig som jag inte visste fanns tog plats. Jag omfamnade mitt eget mörker och förlät dig.

Du Svek mig ännu en gång. Jag blev vansinnig, sårad, och tappade tron på vänskapen, på kärleken.

Jag stod kvar, omfamnade mitt eget mörker, och förlät dig.

Jag tittade på ditt mörker. Såg vem du är bakom. Såg alla gånger som jag svikit dig. Valde att se alla gånger som jag sårat dig. Och Jag förlät mig själv.

I samma stund som jag förlåter dig, så förlåter jag mig själv.

För vi är ett. Du är jag.. jag är du. Det som finns i dig, finns i mig. Som en dans bollar vi sveket mellan varanndra tills vi båda står kvar.

Sårbara, utan filter. Nakna. Omfamna varanndras mörker, med vetskapen om bådas ljus.. bakom vårt mörker.

I samma stund som förlåtelsen tar plats, kände jag tilliten, Starkare än någonsin.

Det är lätt att älska när allt är lätt. Det är lätt att stå kvar när det är vindstilla.
Men kan du stå kvar när stormen kommer? Älskar du när allt är svårt?

Vad är tillit? Tänk om tillit är när jag står kvar. I både ljus och mörker. I medvind och motvind.

Min tillit är starkare än någonsin. Tack för den krigarkvinna jag är. Tack för att jag får växa i möte med dig. Tack för att hela jag får lov att finnas. Tack för att du älskar mig, för allt jag är. Tack för att du tillåter ditt mörker komma fram i ljuset.. så att jag vågar tillåta mig detsamma.

Det är tillit. Tack.

Martina Ahlstrand

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *